Blogg # 19

Nu var det äntligen dags. Jag hade packat BlackExplorer full med godsaker från Lidl – alltså, jag gick verkligen banans inne på butiken. Flankstek, pepparbiffar, chark och ostar, snacks till kvällar och kanske till stranden om det skulle bli så. Jag såg till att vi inte skulle börja vår resa med att irra runt i en mataffär. Jeanette är nämligen inte superförtjust i att gå runt i butiker, men jag – jag tycker det är rena nöjet. Det är nåt visst med att gå där bland hyllorna och känna sig lite rik när man fyllt kylskåpet, precis som att tanka och fylla vatten i Plåtisen. Fullt, tömt, redo. Den känslan.

Vi visste inte exakt vart vi skulle, men vi styrde mot Jönköpingstrakten. Några dagar senare skulle vi träffa nya – men ändå inte helt nya – vänner. Så vi hade lite tid att leka med. Första natten valde vi att mellanlanda i Mullsjö, på en ställplats som heter Tuven. En enkel plats, utan någon som helst service, men herregud – vilken utsikt! Man står där mitt mellan två sjöar som binds ihop av en liten tunnel där båtar sakta glider fram, ofta med fiskespöna i högsta hugg. Det är så rogivande att bara sitta och titta på det där.

Solen gassade och det var varmt som attan när vi rullade in. Middagen blev enkel men ändå en av mina favoriter – falukorv med pasta. Inte Jeanettes största passion kanske, men gasolplattan åkte fram vid en pampig björk och det smakade alldeles utmärkt. Efteråt sjönk vi ner i varsin stol med kaffe i handen, bara log mot varandra och lät dagen sjunka in. Vi var igång igen. Äntligen. När solen sakta gled ner bakom trädtopparna, packade vi ihop bord och stolar. Klockan var över 22.30. Dags att krypa ner.

Morgonen därpå vaknade vi till en dimma så tjock att sjön nästan försvann. Men solen kämpade sig upp och vi satt där med varsin kaffekopp, insvepta i tystnad och fågelkvitter. Jag är alltid uppe vid 6-7, det är som att kroppen har en inbyggd väckarklocka efter 35 år med tidiga mornar. Visst önskar man ibland att man kunde sova längre, men det är något magiskt med de där morgontimmarna.

Efter frukosten småpratade vi med våra nya grannar – en barnfamilj med två små tjejer som varit på Öland. De skulle också ner till stranden, och jag började känna att det nog var dags för mitt premiärdopp. Jeanette följde med som både fotograf och hejaklack. Jag smög ner i vattnet som en försiktig mört, men det var så varmt att det knappt fanns något att tveka över. Slängde mig i – plask! Och det var ljummet, minst 20 grader. Ett riktigt sommarbad. Sen blev det ju några dopp till när Jeanette ville ta bilder. Det var nästan så jag kände mig som en badmodell där ett tag.

Vi satt kvar en stund vid stranden. Pratade om livet. Om kommande resor. Om vart vi vill. Och om vart vi inte vill. Det är så skönt att ha de där stunderna när tiden får gå lite långsammare. Ingen stress. Ingen tid att passa. Bara vi två, kaffet i muggen och vattnet som glittrar.

Sen drog vi oss sakta tillbaka mot BlackExplorer. Jag såg över förrådet lite snabbt. Isen var fortfarande fryst, biffarna på plats, och min rosé till Jeanette fanns redo. Hon gillar att ha en isbit i sitt glas, och det blir faktiskt extra fräscht så. Själv hade jag med mig ett gäng kalla colaburkar och ett par riktigt goa lakritspåsar. Man måste ha sina små glädjeämnen när man är ute.

Och vet ni vad? Det här var bara början. Nu rullar vi vidare, och jag tänker försöka hålla i mitt bloggtempo. Kanske varje dag. Eller åtminstone varannan. Vi får se. Men en sak är säker – vi är på väg igen.

Tills vi hörs nästa gång: ha det riktigt gott, njut av sommaren och glöm inte att ett dopp i sjön gör underverk för själen.

/Robban & BlackExplorer