Blogg # 14

Då var det söndag igen. Hur snabbt går inte veckorna egentligen? Känns som att man blinkar och så har det gått ännu en. Men kanske beror det på att det hänt så mycket den senaste tiden – ja, egentligen de senaste veckorna. Och som vanligt tänkte jag sätta mig ner och skriva lite om det, så som jag börjat tycka om att göra mer och mer.

Det där med att skriva blogg trodde jag inte skulle falla mig så naturligt. Jag är ju ingen journalist direkt, och betygen i svenska var väl inte de som glänste mest när jag gick i skolan. Men det är faktiskt roligt. Det är som att få skriva dagbok – fast någon kanske faktiskt läser den. Och det i sig är ju en märkligt härlig känsla. Så ja, här kommer ännu ett kapitel ur vårt liv på hjul.

Vi styrde alltså mot Bauergårdens ställplats för att möta upp Niclas – han som både säljer och importerar de där coola LifeStyle Camper-vagnarna. Det var dags att för första gången testa vår dragkrok på BlackExplorer, och vi var både förväntansfulla och lite nervösa. Man vill ju gärna att första turen ska gå smidigt.

Och det gjorde den – över förväntan faktiskt.

Det var riktigt häftigt att rulla fram med den lilla campern där bak. Det såg coolt ut också. Jeanette tog också en sväng, och sa direkt att det inte var några problem alls att köra med den bakom. Backningen däremot, den fick jag stå för – vi delar upp det så ibland. 😄

Vi körde ner till en strand, riggade upp ett litet camp och fick klämma och känna på vagnen. Den är robust men smart byggd. Allt känns gediget och genomtänkt – perfekt för den som vill ha en lite mer offroad-vänlig livsstil, men fortfarande ha det bekvämt. Jag tror faktiskt fler och fler kommer upptäcka den här typen av husvagn.

Efter ett dygn på Bauergården – med god mat, goa samtal med Niclas och en riktigt trevlig kväll tillsammans med Sofia som driver stället – började vi fundera på vart vi skulle dra vidare. Men jag vill bara säga: jag förstår varför folk gillar att komma till Bauergården. Det är inte bara en ställplats, det är en plats där det finns något för alla. Vill du cykla finns det MTB-leder. Vill du bara slappa finns det bastu, fina promenader, och så den där känslan av lugn.

Vi tog en lång dusch i deras fräscha servicehus – alltid värt att nämna när man hittar ett sådant – och rullade vidare mot Rudenstams Gårdsbutik & Kafé. Det var ett ställe som flera tipsat om, och vi var nyfikna. Men vi var inte beredda på hur fint det skulle vara.

När vi kom fram kändes det som att vi hade rullat rakt in i Moseldalen. Det var äppelträd i långa rader, spikrakt planterade, och hela platsen låg så vackert inbäddad i grönska. Jag kunde bara tänka mig hur det ser ut där på våren, när allt blommar. Det måste vara en syn att minnas.

Vi strosade runt i gårdsbutiken, smakade lite must, köpte en toscakaka och kikade på allt från sylt till keramik. Jeanette blev stående ett bra tag bland flaskorna med äppelmust – det fanns så många sorter att välja på. Det är något speciellt med platser där man känner att folk verkligen brinner för det de gör. Där varje burk, varje flaska, varje brödskiva är gjord med omtanke.

Ute i trädgården satt folk och fikade i solen. Många hade köpt smörrebröd, något som verkade vara lite av en specialitet där. Vi slog oss också ner, tog en kopp kaffe och njöt av att bara vara. Vi har blivit bättre på det – att bara vara. Att inte alltid jaga vidare, utan stanna kvar i stunden.

När eftermiddagen började närma sig kväll och solen fortfarande värmde lite bestämde vi oss för att inte åka hem. Inte än. Vi öppnade Park4Night och hittade ett litet ställe vid en sjö utanför Mullsjö. Det kostade 150 kronor för en natt, ingen service, men nära vattnet. Och vi gillar ju de där enkla platserna.

Vi parkerade kanske tre meter från vattnet – okej, kanske två och en halv. 😄 Tog fram våra stolar, kokade kaffe med invertern, tog fram toscakakan från Rudenstam och satte oss med näsan mot vattnet. Det var stilla. Inga ljud förutom en och annan fågel och lite vattenskvalp. Vi sa inte så mycket – vi behövde inte det. Ibland är tystnaden det bästa sällskapet.

Vi hade egentligen planerat att grilla, men vi var trötta. Efter så många intryck och mil i kroppen så valde vi att bara släppa allt. Krypa ner tidigt. Och det var helt rätt.

Dagen efter vaknade vi utvilade och bestämde oss för att fortsätta ett tag till. Vi hittade en fricampingplats med en liten strand, gräs att sitta på och en eldstad. Den dagen blev det grillning – vår lilla Nomadiq-grill fick jobba, och vi lagade både kött och kyckling. På gasolplattan kokade vi potatis och dukade upp på gräset. Vi öppnade en flaska rödvin från Italien – ett vi blivit tipsade om av en vän – och satte oss ner vid vattenkanten.

Vi åt, drack, skrattade och sa återigen till varandra: Fan vad vi är lyckliga. Det här livet, det mobila livet, har gett oss så mycket. Friheten att kunna vakna upp vid en sjö ena dagen och vid en äppelodling nästa. Friheten att stanna kvar, eller rulla vidare. Friheten att leva lite enklare, men mycket rikare.

Senare på kvällen tände vi en brasa. Någon hade lämnat kvar torr ved vid en buske. Elden tog sig direkt och vi satt kvar länge, länge. Solen gick ner, himlen färgades rosa och blå, och vi satt där – tysta, glada, tacksamma. Det blev kyligt men vi flyttade närmare elden. Det var en sån där kväll man vet att man kommer minnas. Kanske inte för vad som hände – men för hur det kändes.

Och där någonstans, mitt bland allt detta, bestämde vi oss för att åka till Borås Husbilsträff nästa helg. Vi fick tag på arrangörerna, och de fixade plats åt oss. Men det får ni läsa om i nästa inlägg – för den helgen... ja, den förtjänar sin egen berättelse.

Nu väntar poddinspelning, och i morgon drar jag in till Göteborg för att hjälpa grabbarna på målerifirman. Det var ett tag sedan jag höll i en pensel, men det satt fortfarande i. Jag hann börja lite förra veckan – spackla, slipa, grunda – och det var nästan meditativt. Skönt att få hoppa in ibland, särskilt när det behövs.

Så – tack för att du tog dig tid att läsa. Hoppas det gav dig en liten stunds avkoppling, lite glädje, kanske till och med lite inspiration.

Vi hörs snart igen – och tills dess, var rädd om dig.

/Robban & BlackExplorer 🚐☀️❤️