Blogg # 17

Jag sitter här i stugan igen, vid det där matbordet där mina bloggar brukar börja. Kaffekoppen står bredvid, träden svajar utanför och det blåser rätt bra – men solen värmer upp hela rummet och gör det sådär skönt och hemtrevligt. Vi har varit ute med BlackExplorer, snurrat runt lite i Marks kommun och Boråstrakten, och nu har vi landat hemma igen. Det blev en liten upptäcktsfärd, ett sådant där "vi ser vart vägen tar oss"-äventyr.

Vi åkte till ett fricampingspot som vi gillar skarpt. Det är ju inte bara vårt lilla smultronställe, men ändå – vi håller det lite för oss själva än så länge. Där dök det upp en kille vi träffat tidigare på Vanlife-träffen i Hofsnäs, och vi började prata direkt. Han hade stora planer på att downsiza – en tvåårsplan som nu var i full gång. Han bor själv i ett stort hus men vill ha mer tid att resa. Vi pratade om hans Sverigeäventyr och våra Europaresor, och timmarna bara försvann. Knotten var galna, som vanligt, och Jeanette gav upp rätt snabbt och kröp in. Men jag blev kvar, satt där tills jag blev inbjuden in i hans Merca-buss, och vi pratade nog till närmare två på natten. Vi insåg till och med att vi hade gemensamma vänner – världen är verkligen liten.

När jag kom tillbaka till Blackie låg Jeanette och halvsov framför tv:n, och jag gjorde mig några goa mackor. Jag försökte berätta om kvällen men jag är tveksam till hur mycket som gick in… haha. Tror hon var mest intresserad av att få lite ro.

Nästa morgon vaknade vi till strålande sol. En sådan där morgon där man öppnar sidodörren direkt, drar på sig shortsen och tar första kaffet medan man tittar ut över sjön. Spegelblankt vatten, fågelkvitter och frisk luft från hagen bredvid – det går inte att beskriva känslan, man måste bara uppleva det. Det är just då man vet att man valt rätt liv. Det här är vad vi älskar. Friheten, det lilla, det enkla.

Vi sa hej då till vår nyfunna vän och rullade iväg mot de platser han tipsat oss om. Vissa ställen var helt okej, andra inte riktigt vår grej – men så är det ju. Man måste testa för att veta. Tillslut styrde vi mot ett av våra favoritställen, Storsjön i Viskafors, och där landade vi med trötta kroppar men glada själar. Sådana där småtripper i närområdet är verkligen guld värda.

Och eftersom vi inte är gjorda av luft – och magen började kurra – så var det dags för middag. Vi riggade upp gasolplattan utanför plåtisen och slängde på några skivor gyros som började fräsa sådär underbart hemtrevligt. Doften spred sig snabbt, som en inbjudan till spontanmiddag i det fria. Vi hackade upp sallad, lök, tomater och tog fram våra libabröd och en krämig kebabsås som vi hittat i en liten butik tidigare.

Alltså, det är något magiskt med att laga mat utomhus. Det behöver inte vara avancerat – men det smakar alltid snäppet bättre. Kanske är det luften. Kanske är det friheten. Eller kanske är det bara vi som njuter extra mycket när vi får sitta där med varsin rykande varm gyrosrulle i handen, blicka ut över vattnet och känna att livet, just i den stunden, inte behöver vara mer komplicerat än så. Dagen gick mot sitt slut och vi fick en mysig kväll igen. Men vi vaknade upp till en regnig morgon och valde vi att dra hem.

Och hemma slog en annan känsla till – en sådan där tung en. Det har gått snart ett år sedan pappa gick bort. Jag saknar honom varje dag. Vi pratade i telefon nästan varje dag, inte alltid länge, ibland bara ett par minuter. Men det där lilla räckte. Jag kunde höra i hans röst hur han hade det, och han ville bara kolla att allt var bra. Det är just de små samtalen jag saknar mest. Att någon ringer bara för att fråga hur man mår. Han fick dö hemma i sitt eget hem, precis som han ville, och det är jag så tacksam för. Jag tänker på honom varje dag. Sorgen kommer i vågor, och ibland slår den hårt. Men jag vet att han finns med mig. I stunderna. I kaffekoppen. I skratten. I doften av han i bilen som jag ärvde , han sitter fast i den bilen. Jag kan prata med han ibland när jag är ute och kör själv. Konstigt va? Men det gör jag faktiskt.

Efter en natt hemma drog vi vidare igen – och denna gång testade vi att ta med våra cyklar för första gången på plåtisen. Jag vet inte riktigt vad vi hade väntat oss, men en smidig upplevelse blev det ju inte direkt. Att plocka fram cyklarna gick bra. Att pumpa däcken – inga problem. Men sen började eländet. De där griparmarna på cykelstället vägrade samarbeta. Alltså, helt stumma. Jag vred, smorde, svor, och till slut kokade jag inombords. Jeanette googlade, jag ringde en kompis som också har en likadan plåtis – han hade samma problem. Det var nästan lite skönt att höra att det inte bara var jag som stod där och kände sig som en idiot.

Till slut fick jag nog och spände fast cyklarna med spännband. Det satt som berget, även om det inte är textbok-metoden direkt. Men ibland får man vara lite kreativ.

Vi drog iväg mot ett ställe som jag inte riktigt vill avslöja än – men det kan bli något spännande där framöver. Vi parkerade och rullade ut på en liten cykeltur. Regnet låg i luften men höll sig borta, och vi behövde ändå handla lite inför kvällen. Jeanette gick in på ICA, jag stod och vaktade våra cyklar som en annan vaktchef. Det gick undan, och snart var vi tillbaka i Blacki och började laga middag. Eller laga och laga… Vi blev lata och köpte en burk med färdig köttfärssås. Och det, mina vänner, var ett riktigt bottennapp. Riktigt trist. Vi öste på med parmesan, kryddor och hoppades på det bästa, men det hjälpte föga.

Men vi fick i oss maten, och det var viktigast – för kvällen var vikt för vår YouTube LIVE. Och precis innan vi skulle gå live så visade det sig att Jeanettes nya dator inte hade rätt inställningar. Typiskt. Men vi löste det, som alltid, med mobilen. Det blev kanske inte världens snyggaste vinkel men vilken kväll det blev! Över två timmar med frågor, tips, skratt och så mycket värme från er som tittade.

Tänk att det finns så många där ute som vill hänga med oss, prata husbilsliv, tipsa om platser och bara skicka pepp. Det betyder så mycket för oss. Vi är verkligen tacksamma. Så TACK till er som var med, och till er som missade – kolla gärna i efterhand på vår YouTube-kanal under livesändningar.

Och nu… nu tänker jag stänga datorn, sätta mig i soffan bredvid min älskade Jeanette och njuta av en kopp te (eller kanske ett glas vin…). Det är så skönt att få dela allt det här med er.

Vi hörs snart igen – tack för att ni följer oss genom livet, kurvorna, skratten och vardagskaoset.

/Robban & BlackExplorer 🚐❤️