Blogg # 18

Redan torsdag. Snart helg igen. Och här sitter jag – i stugan, vid min trogna dator – med fingrar som vill skriva av sig lite. Det har varit en vecka som bjudit på både skratt, värme och en smula eftertanke. Och lite kylspray på huvudet, men det kommer vi till snart. Vi har haft Jeanettes barnbarn här på besök. Två små energiknippen till systrar som både charmar och kör slut på en – på det där underbara sättet som bara barn kan. Lunchen blev ett riktigt sommarbord ute på altanen: grillad kyckling och korv, hemlagade pommes på färskpotatis (min nya favorit, alltså!), potatissallad och så klart – glass på pinne till efterrätt. Allt ackompanjerat av skratt, spring i benen och små samtal om allt mellan himmel och jord. Efter maten somnade flickorna som små ljus i soffan framför barnprogrammen. Så söta att man knappt vågade röra sig för att inte väcka dem. Men när de väl vaknade – då var det action igen! Vattning av både gräs och rabarber, sparka boll (en rosa såklart), och det var hett. Riktigt hett. 25 grader i skuggan och en sol som tycktes ha fått fnatt.

Jag själv? Jag kokade nästan över. Så jag bad Gabriella spruta lite kallt vatten på mitt huvud. Hon tittade på mig som om jag inte var riktigt klok, men jag visade henne hur det skulle gå till – försiktigt. Och ja, det blev succé. Hon gjorde det så fint, så stolt, och såklart blev det några extra sprutomgångar. Lillasyster stod bredvid och log stort. Tokiga Robban med blöt skalle – det blev dagens skrattfest. När det var dags att köra hem de små prinsessorna, så var vi vuxna ganska möra. Men alltså – det var så värt det. Varenda minut. De där stunderna sätter sig i hjärtat.

Vi funderar på att rulla ut med BlackExplorer i helgen igen, men vi har inte riktigt bestämt oss än. Vädret får styra. Jag scrollar i flödet och ser att många redan dragit söderut, redo för semester och äventyr. Det spritter till i mig. Jag känner med dem, känner igen den där pirrande känslan när man packat klart och bara väntar på att dra. På väg mot frihet. Och jo, det pratas om värmebölja i Europa. Men ärligt – är det något nytt? Har det någonsin varit svalt i juli i Spanien, Frankrike eller Kroatien? Vi har suttit i 40-gradig värme i Frankrike, för många år sedan. Det hör till. Så nej, jag tror inte på kvällspressens rubriker om värmekaos. Det är sommar i Sydeuropa. Punkt.

När vi drog på våra långsemestrar förr, brukade vi inte fylla upp kylen särskilt mycket. Det blev mest Bregott, kaffe och en tub kaviar. Sen gjorde vi alltid ett stopp i Tyskland – Lidl eller Aldi – och då, mina vänner, blev jag som ett barn i en godisbutik. Jag gick runt bland hyllorna, nyfiken som en liten pöjk på upptäcktsfärd. Men till slut hände det alltid samma sak. Jeanette ropade: ”Robban, vart tog du vägen nu då?” Och svaret var alltid detsamma – hon hittade mig vid vinhyllan.

Igår skickade jag in de sista papperna i samband med min pappas bortgång. Det har varit ett tungt år, på många sätt. Men nu var allt klart - det som behövdes skrivas på är gjort nu. Finns mycket runt hela denna bortgång som kunde varit annorlunda men det är en annan historia som jag bara vill lägga bakom mig nu. En tung sten föll från mitt bröst. Men det betyder inte att sorgen är borta. Min mamma gick bort för 12 år sedan, och jag tänker fortfarande mycket på henne. Det finns saker jag önskar jag hade sagt. Så mitt lilla tips till dig som läser: säg hur du känner till dina nära och kära. Skjut inte upp det. Imorgon är aldrig en garanti. Det är så skönt att få skriva av sig lite. Läka med orden. Tända ett litet inre ljus.

Men nu ser vi framåt. Det är dags att börja planera nästa tur. Kanske med cyklar – eller kanske inte. En av dem verkar ha fått punka, och det var inte igår jag bytte slang. Men jag har extraslangar i förrådet, och som man säger: har man gjort det en gång, så sitter det väl nånstans i ryggmärgen. Jag har redan börjat förbereda lite mat också. Idag gjorde jag egna hamburgare – en blandning av olika färser och mina specialkryddor. De ligger i frysen nu, två och två, redo att kastas på grillen. Rejäla 150–175 grams burgare. Räcker gott med lite sallad till, särskilt när frysfacket är litet och man vill lämna plats för det viktigaste: is till Jeanettes rosévin.

Den här gången blir det inte så många bilder i bloggen. Jag tog faktiskt inte så många – vi var för upptagna med att leva. Men jag har börjat fundera på att damma av min gamla Canon-kamera och börja fota mer igen. Mobilen funkar ju såklart, men det vore kul att få in lite mer stämning i bilderna. Just nu sitter jag här och skriver medan fåglarna kvittrar utanför fönstret. Jeanette sitter mittemot med datorn i knät. Det är sommar. Det är lugn. Och det är så väldigt, väldigt fint.

Vi hörs snart igen – tills dess, ta hand om dig.
Robban & BlackExplorer