Blogg # 21

Redan dags för blogg 21… Tiden går så fort när man är ute på vägarna att det nästan känns som att tangentbordet skriver av sig självt. Nu var det dags att lämna Småland bakom oss och sakta dra oss uppåt mot Värmland. Men innan vi tog sikte norrut så blev det, som så ofta för oss, ett spontanbeslut: vi stannar till vid Omberg.

Omberg alltså – det är något med den platsen. Vi har varit där förut och den har liksom fastnat i hjärtat. Vackert, stilla, och med något magiskt i luften. Men just den här gången var det inte utsikten som lockade oss först… det var hungern. Riktig husbils-hunger. Så där så man blir lite trött och grinig och börjar sucka över saker som egentligen inte stör. Vi bestämde att vi kanske skulle sova över där, men först – mat. Alltså MAT.

Vi rullade in till vårt favoritställe där, men såg snabbt att en tysk husbil redan paxat bästa platsen. Typiskt. Men det fick vara. Vi var så hungriga att vi knappt kunde tänka. Fram med gasolplattan, stekpannan, och den där biten färskpotatis som var kvar från gårdagen. På med bacon, stek några ägg – och voilà: en riktig roadtrip-måltid. Jag stod och lagade mat rakt framför bänken där vi sen slog oss ner. Det luktade så gott att vandrare som passerade faktiskt stannade till och kommenterade det. Någon sa att det luktade som ett café i skogen – och jag kunde inte annat än att skratta. Men vi hade inte riktigt tid att prata. Hungern var kung. Vi satt tysta en stund och bara åt. Det är också en sorts lycka.

Mätta och glada igen så kände vi att… nja, vi drar nog vidare. Vi hade ändå en bit kvar till vårt mål för dagen – Värmland väntade, och det var drygt 20 mil kvar. Men som så ofta med oss, så blev det inte raka spåret. Vägen från Omberg ledde oss till en skylt mot Borghamn, och vi svängde av nästan utan att tänka. Det är ju så vi jobbar – nyfikenheten först.

Och alltså… Borghamn! Vilket ställe. En riktig pärla. Vi rullade in och hittade en ställplats precis vid vattnet. Vattnet var så där löjligt klart att man ville hoppa i direkt. Det var varmt också. Riktigt sommarvarmt. Jag tittade på Jeanette och sa: ”Jag måste bada.” Men istället för att springa i, blev vi som två nyfikna barn. Vi gick runt, tittade på allt, nosade in atmosfären. Det var något härligt över stället. Hit vill vi tillbaka. Helst snart.

Det blev inget bad just då. Vi var fortfarande sugna på att rulla vidare, så vi hoppade in i BlackExplorer igen, startade motorn och började tugga milen mot Värmland. Solen sken, humöret var på topp, och vi tjötade som vi alltid gör. Eller ja – tills Jeanette somnade. Det händer ibland. Jag sitter där och pratar på, som om vi har ett samtal, vänder huvudet mot henne – och inser att hon har somnat så sött. Helt lugn, med ett litet leende på läpparna, som om hon drömmer om något riktigt fint. Och då säger jag alltid till mig själv: låt henne sova. Det är hon värd.

När hon sover har vi aldrig på någon musik eller radio. Jag gillar faktiskt tystnaden då. Jag sitter och kör och låter tankarna vandra. Ibland snurrar tankarna om vad vi just varit med om, ibland vad som väntar. Och ibland kommer bara livets alla tankar och ställer sig i kö. Det är skönt. Terapeutiskt på något sätt. Vissa stunder får jag snilleblixtar. Andra gånger sitter jag bara och glor ut genom rutan, samlar intryck, dofter, landskap. Och det bästa är – om jag kört en väg en gång, då glömmer jag den inte. Jag har nån slags inbyggd GPS i huvudet. Jeanette brukar tvivla på den där funktionen… tills jag säger ”bakom det där krönet ligger det en bensinstation” – och där ligger den! Då blir hon lite impad, även om hon försöker spela oberörd.

Så småningom började det bli dags att hitta någonstans att sova. Vi kollade i Park4night och hittade en liten parkering vid en sjö. Dit styrde vi, och när vi kom fram… wow. Vilken plats! Jag kunde inte hålla mig längre. Slängde på mig badbrallorna och nästan sprang ut i vattnet. Det var ljummet, så där att det nästan kändes som ett spa. Jag låg i länge. Flera andra badgäster var där, men jag brydde mig inte. Jag bara njöt.

Jeanette däremot var inte lika badsugen. Hon började förbereda middagen istället. Vi hade ju inte ätit sen Omberg, så magen började kurra igen. När jag kom upp ur sjön var jag nästan redan torr. Det var så varmt ute att det räckte att byta om. Jag smög till kylskåpet och tog mig en iskall öl – okej, jag erkänner – det var faktiskt öl nummer två. Den första tog jag så fort jag dragit handbromsen. Det gäller att vara effektiv ibland.

Middagen var enkel men god. Vi satt där i BlackExplorer med sidodörren öppen, myggnätet fördraget, och bara tittade ut över sjön. Badgästerna började rulla hem, solen sjönk sakta bakom träden, och plötsligt var det bara vi kvar där. Ensamma i tystnaden, i det där lilla svenska sommarparadiset. Så enkelt. Så lyxigt. Så... vi.

Vi pratade om livet, om hur tacksamma vi är att vi får uppleva det här. Vi har inget femstjärnigt hotell, men vi har stjärnor ovanför oss, hjärtan som slår i takt, och friheten att vakna där vi vill. Jag vet inte hur man mäter lycka, men det där – det måste vara nära.

När kvällen gick över i natt kröp vi ner i sängen, startade upp en film som vi som vanligt inte orkade se klart, och somnade gott med Maxxfanen mjukt susande över våra huvuden. Livet alltså. Det kan vara så förbaskat vackert ibland.

Nu tänker jag att det får räcka med mitt babblande för den här gången. Men du vet hur det är – det kommer mer. Snart. Tack för att du läser, följer, hejar, kommenterar och hänger med oss.

Vi hörs snart igen.
/Robban & BlackExplorer ❤️