Blogg # 29

Nu är det redan blogg 29 och jag måste erkänna att jag haft lite dåligt samvete för att jag inte har hunnit – eller kanske inte ens tagit mig tiden – att skriva vad som hänt sen sist. Men oj vad det har hänt saker… kanske just därför det dragit ut på tiden. För ibland blir det bara lite för mycket, och då är det svårt att sätta sig ner och samla tankarna. Men nu är jag tillbaka, kaffekoppen i handen och fingrarna redo på tangenterna.

Så, var börjar vi? Kanske med det största av allt. Vi har gjort ett val. Ett stort, men nödvändigt sådant. Vi har valt att lägga ner podden – Nya Stora Husbilspodden.

Jag vet, det låter dramatiskt. Och tro mig, det känns lite vemodigt. För vi har haft så roligt med podden. Vi har lärt oss enormt mycket om hur man producerar, planerar, klipper och publicerar avsnitt. Vi är faktiskt riktigt stolta över att vi gav oss in i den världen, även om vi ibland slet vårt hår över teknik som inte ville funka. Men vi fick tänka på oss själva och på allt som händer runtomkring.

För mitt i poddandet startade vi Kronogärdets Ställplats hemma i Fritsla. Och som om inte det vore nog startade vi även ett helt nytt bolag tillsammans med vår vän Patric från Värmland: Park & Camp Sweden AB. Ett projekt där vi ska öppna enkla, prisvärda ställplatser runtom i landet. Det är en resa vi vill vara med på – helhjärtat. Och eftersom vi inte ville lägga ner YouTube, där vi bestämmer helt själva, fick det bli podden som fick kliva åt sidan.

Vi spelade in vårt sista avsnitt i en sprillans ny studio – The Content Factory – som vi blivit tipsade om av en följare. Faktum är att vi fick äran att inviga den, första podden någonsin där. Och det blev ett riktigt fint avslut. Lite vemod, lite skratt, och en känsla av att “det här kapitlet är slut, men boken är långt ifrån färdigskriven”. Dessutom fick vi idéer om att vi kanske kan göra något helt annat där framöver med YouTube-kanalen.

Att ringa sponsorerna och berätta var inte det lättaste, men de tog det med värme. Flera sa att de tyckte vi gjorde rätt som valde att lyssna på oss själva – istället för att bara köra på tills vi riskerade att tappa gnistan helt. Och det kändes så skönt att höra.

Så ja, vi har varit lite nere och ledsna, men också lättade. Ibland måste man stanna upp för att kunna komma vidare.

Och vidare kom vi – raka vägen till Värmland!

Vi hade ett möte inbokat i Grums, så vi kombinerade nytta med nöje. Vi hängde med Patric och Mikael några dagar och fick precis det vi behövde: lite go plåtiskänsla, mycket skratt och härliga utflykter. Som tur var prickade vi in helgen när “Smak av Värmland” pågick, så vi åkte runt, provade godsaker och fick smaka på Värmland på riktigt. Vi gjorde till och med “Karlstad by Night” – och det blev en kväll att minnas.

Och när vi ändå var i farten tog vi en tur till Borgvik. Vilket ställe! En sån där liten pärla man nästan snubblar över. Det kändes lite som att vandra runt i en filmkuliss, där de gamla byggnaderna och bruksmiljön berättar sin egen historia. Vi kikade in i konsthallen, promenerade längs vattnet och bara tog in stämningen. Jag blev nästan sugen på att sätta mig på en bänk och bara glo på folk i flera timmar, men Jeanette hade som vanligt lite fler planer än så… haha. Borgvik är verkligen värt ett stopp om du har vägarna förbi – inte stort, men hjärtligt, och sådana platser fastnar alltid i minnet.

Solen sken, vi hade shorts på dagarna och kvällarna var sådär mysiga som man bara drömmer om. Vi fick se så många vackra platser, men i bakhuvudet fanns ändå tanken på något ännu större: mitt första barnbarn.

Och ja – nu i skrivande stund har jag träffat henne. Lilla Alba. Att se min son, min lille pojk, själv bli pappa… det går knappt att förstå. För mig kommer han alltid vara min lilla grabb, men nu har han själv en liten prinsessa i famnen. Det är helt otroligt.

Han skojade till och med och sa: “Nu pappa kan vi dra pappa-skämt mellan oss.” Jag sa: “Absolut, men det bästa av allt är att du kanske förstår mig lite bättre nu.” Haha! Livet alltså.

Så nu är jag farfar. Jeanette har tre barnbarn sedan tidigare, och nu har jag med fått en liten skatt. Det känns magiskt.

Efter tre fantastiska dagar i Värmland drog vi söderut igen. Och när vi närmade oss Uddevalla fick jag en idé: det här är ju ett perfekt tillfälle att hälsa på Björn och Marie. Ett par vi lärt känna i Spanien och träffat flera gånger sedan dess. Två helt underbara människor som alltid bjuder på både värme och skratt.

Jag ringde Björn, och självklart ville de att vi skulle komma. När vi rullade in hade de precis kommit hem efter egna äventyr på Basteviksholmarna. Marie skickade iväg Björn för att köpa bullar eftersom de inte hade något hemma, men det hade hon inte behövt – även om bullarna var riktigt goda, så vi klagade ju inte. Vi satt en bra stund i deras kök, fikade och tjötade. Skrattade, pratade resor och planer. De funderar på att dra söderut efter jul, precis som förra gången. Och det lutar åt att vi gör samma.

När vi åkte därifrån blev det inget långt körpass. Vi landade på en ställplats vi varit på tidigare, enkel men med grym utsikt. Perfekt för att bara landa och låta dagen smälta.

Och nu sitter jag här. Klockan är mycket, ögonlocken tunga, men hjärtat är fullt. Vi har varit med om så mycket den senaste tiden – tuffa beslut, nya projekt, magiska möten och den största lyckan av alla: lilla Alba.

Så tack för att du hänger med mig genom mina tankar och äventyr. Vi har mycket framför oss: Kronogärdets ställplats som öppnar, Park & Camp som tar fart, vårt event på Bauergården och fler resor med BlackExplorer. Och jag lovar, det blir inte lika lång paus till nästa gång.

Nu säger jag godnatt från mig och BlackExplorer. Vi hörs snart igen.
/Robban 🚐✨

Blogg 29 – När vi stänger ett kapitel och öppnar nya dörrar