Blogg # 31

Redan blogg 31.
Tänk ändå.
När jag satte mig för att skriva denna gång kände jag bara: nu vill jag dela lite tankar. Reflektioner. Sånt där som bubblar upp när man hinner andas mellan varven. För det har hänt mycket – ja, nästan ofattbart mycket – under de senaste tre åren.

Jag ska försöka berätta lite för dig om vår resa. Den där vi ofta pratar om. Vår downsizing-resa, som blev starten på något helt nytt.
För tänk, vi har faktiskt levt så här nu i över tre år. Tre år av ett enklare liv, mer frihet, mindre stress – men också mycket skratt, pyssel och planering.

Men allt började egentligen redan 2019.
Då drog vi iväg på vår första riktiga långresa med husbil.
Vi hade i många år försökt få till längre sammanhängande semestrar, men det blev alltid de där klassiska 4–5 veckorna. Fem och en halv som bäst, tror jag. Men längtan fanns där. Den där känslan av att vara på rull. Att bara följa vägen, andas luften, och inte riktigt veta var man ska vakna nästa morgon.

Och den känslan – den var stark.
För mig var det som ett pirr i magen varje morgon, som när man var liten och skulle ut på skolutflykt.
Ett äventyr.

Det skulle dröja några år innan vi kunde göra slag i saken, men det var där någonstans fröet planterades.
Att börja leva vårt drömliv.
Att få äga vår tid.
Att göra det vi älskar – på riktigt.

Och det största av allt: att få vara tillsammans, hela tiden.
För ja, vi är ihop 365 dagar om året. Nästan 24/7.
Och många frågar:
– Men hur klarar ni det egentligen?

Jag brukar skratta lite och säga:
– Vaddå klarar det?
Vi småtjafsar väl ibland som alla andra, men det är sällan. Och oftast är det jag som retas lite för mycket… vilket jag också brukar få äta upp fort. 😂

Men sanningen är att vi trivs så himla bra ihop.
Jeanette är min bästa vän, min prinsessa och min fru. Hon är klok, omtänksam och snabb i repliken. Och utan henne hade allt det här nog inte blivit av.

När vi sålde huset och köpte vår lilla stuga i skogen, då kändes det som att allt började falla på plats.
Men ett stort pussel återstod – mitt jobb.

Jag hade jobbat på samma firma i över 20 år.
En riktigt bra arbetsplats, med bra kollegor. Vi skrattade, jobbade, svor och tog fikapauser ihop.
Jag trivdes verkligen, men jag var också fast.
Bunden till Göteborg.

Jag kunde göra mycket digitalt, men mitt yrke var ju också praktiskt. Målarpenslar, färg, projekt – och även om jag älskade det så kände jag att hjärtat längtade någon annanstans.

Sen började kroppen protestera.
Mina händer domnade bort, nätterna blev ett gissel. Hela underarmarna var bortdomnade när jag vaknade. Det där klassiska hantverkarproblemet – karpaltunnelsyndrom.
Jag gick till handkirurgen, och efter ett kort besök var domen klar: operation, båda händerna, en i taget. Åtta veckor emellan.

Och där, mitt i allt detta, föddes idén:
När händerna väl är läkta, då drar vi.

Jag minns samtalet med chefen. Vi pratade länge, och han var både förstående och nyfiken.
Och så började planeringen – vår långresa som skulle bli av igen....

När bandagen väl var borta, när jag kunde hålla en kopp kaffe utan att tappa den – då var det dags.
Vi skulle dra iväg. Mot friheten, mot solen och värmen. Goa dagar på stranden och upptäcka nya mysiga städer och byar.

Och vilken känsla det var.
Friheten. Luften. Vägarna.
Vi skrattade nästan hela vägen ut från uppfarten.

Jag gick samtidigt en distanskurs – Kalkylering inom måleri – vilket passade perfekt att göra på resande fot.
Kursen var lärorik, men inte riktigt det vi hoppats på. Jag tror till och med att de bytte namn på den efter vår klass… så mycket gnällde vi. 😂
Men jag klarade den galant och fick mina första högskolepoäng – något att skryta med där vid grillen på kvällen!

När vi kom hem hade vi bestämt oss.
Nu kör vi fullt ut.

Jag hade ett riktigt bra samtal med min chef och bestämde mig för att säga upp mig – efter 35 år som målare.
Det var ett stort steg.
Jag minns att jag tänkte: “Är jag helt dum i huvudet nu?”

Men vi hade ju redan startat ett eget bolag, och där kunde jag sälja min erfarenhet.
Jobba som konsult.
Så det blev jag – åt min gamla arbetsgivare dessutom. Jag gjorde och gör även idag kalkyler, försäkringsjobb och ritningsunderlag, men nu på distans. Från stugan. Eller BlackExplorer. Eller var vi än befann oss. Och vet du? Det gick över förväntan.
Det var både skrämmande och fantastiskt – men framför allt, frihet.

Det har nu gått tre år, och vi har hunnit med så mycket.
Vi har skapat vår egen ställplats – Kronogärdets Ställplats i Fritsla – och den invigde vi i helgen!
Vi har föreläst på Elmia, startat samarbeten, och byggt upp ett helt nytt kapitel i livet. Vi stratde även podden igen, fast i det nya namnet Nya Stora Husbilspodden. Så lärorikt. Vi har lärt oss så mycket bakom kulisserna eller hur jag skall förklara det. Vi fick ju även det stora nöjet att köra en live podd på Elmia igen. Fast denna gång helt själva. Det har varit mycket bakom mickarna som man kanske inte tänker på alltid men mitt upp i allt detta så hände det , vi fick dra i handbromsen. Men det är en historia för sig självt som jag kan skriva mer om en annan gång. Men åter till helgen....

Invigningen blev precis så fin som jag hoppats.
Vi hade bjudit in Fritslaborna att kika förbi. Jag tänkte faktiskt: “Det kommer väl inte en kotte.”
Men jag hade fel.

Folk kom. Nyfikna, glada, med frågor och skratt.
Vi bjöd på lite dricka och tilltugg, pratade, skrattade och njöt av solen som strålade hela dagen.
Ett par berättade att de var på väg söderut mot Portugal – visst blir man lite avundsjuk, men också glad när man märker hur många som lever sin dröm. Och så alla våra vänner.
Vi var sju husbilar totalt, och vilket gäng det blev! Björn och Marie kom, trots att de lämnat in sin husbil till försäljning. De tog med sig sina stolar ändå, såklart, redo för eld och tjöt som vanligt.
Peter och Bettan, som vi träffade i Spanien i vintras, dök upp på vinst och förlust – och fick plats direkt.
Sen hade vi Sauli & Annki, Linda & Fredrik, Ellinor & Mats och Annika & Håkan.
Och mitt på dagen dök en plåtis till upp – med släp efter sig!
Vilka var det, tror du? Jo, Janne och Pernilla från Svensk Madrassdesign!
De trodde inte det fanns plats för hela ekipaget, men självklart fick de det.

Kvällen blev magisk.
Vi grillade korv, pratade och skrattade.
Jag och Sauli löste nog ett par världens problem där vid elden medan resten kröp in i sina varma bilar.
Det var kallt, säkert nån minusgrad, men vi hade ved så det räckte och blev över.
Fyra eldstäder, sprakande lågor och glada själar.

Dagen hade bjudit på sol, skratt och nya möten – och kvällen blev kronan på verket.
Kronogärdets Ställplats var officiellt invigd.

Och nu börjar det klia lite i benen igen…
Vi längtar ut. Längtar efter nästa äventyr.
För vet du – vi har faktiskt köpt något nytt. En riktigt spännande grej. En stor sak, bokstavligt talat. Den står just nu på fabriken och väntar på att bli klar.

Nu blev du nyfiken va? 😄
Jag lovar att berätta mer snart. Men just nu är det nästan natt här hemma.
Jeanette har redan gått och lagt sig, lite trött efter dagens fixande. Hennes hosta vill inte riktigt ge sig, men det går åt rätt håll.

Från sovrummet hör jag det där välbekanta:
– Robban när kommer du och lägger dig??

Jag skrattar lite tyst för mig själv.
Det är fint att vara efterlängtad.

Så jag stänger datorn, tar en sista klunk kaffe och tänker att livet… ja, det blev nog rätt bra ändå.
Det blev vårt.

/Robban & BlackExplorer 🚐✨