Blogg # 32

Söndag igen — och jag måste bara säga, vilken underbar vecka det har varit! Det har gått drygt en vecka sen jag la upp förra bloggen, och oj vad mycket som hunnit hända. Vi har varit på en eremitplats för andra gången, och den här gången… ja, den här gången åkte vi inte därifrån så fort. Det var en så himla bra plats att vi helt enkelt inte ville lämna den.

Jag hittade den på Eremitappen, och Jeanette sa:
“Du får välja den här gången, Robban.”

Sagt och gjort. Och den här gången blev det fullträff – Sandsnäs utanför Herrljunga. En riktig liten pärla. Vi hade planer på att testa vårt nya förtält som är specialanpassat för plåtisar. Men som vanligt när man är på en sån där plats där tystnaden nästan hörs – då händer det alltid något.

Plötsligt kom en man gående. Det visade sig vara Rolf, 82 år, ägaren till platsen. Han hade sett att någon bokat det sista datumet för säsongen och var nyfiken på vilka som vågat sig ut i november. Och vilken härlig gubbe! Han hade massor att berätta om platsen, historien och planerna framåt. Vi blev stående där länge – sådär länge att man glömmer tid och rum. När han till slut vinkade hejdå hade tiden bara flugit iväg, och våra egna planer fick vänta lite. Men vi gillar sånt där. Möten med människor som Rolf är ju halva grejen med hela det här livet.

När han åkt tände jag en liten brasa – det var kyligt i luften. Sen var det dags för premiär av vårt nya tält! Och ja, du vet hur det är när man ska göra något för första gången. Det tar alltid lite längre tid än man tänkt. Men vi har ju rutin – minns du vårt gamla Kampa Air-tält till husbilen? Så vi satte igång med gott mod. Och vet du vad – det gick faktiskt ganska bra! Vi blåste upp det som skulle blåsas upp, bara en kanal, och fick se hur det såg ut i all sin glans. Men vi valde ändå att inte spänna upp det helt. Marken var grusig, regnet var på väg, och vi tänkte att det här får vänta tills vi står stilla längre fram, söderut.

Men nu har vi sett det uppe – och det blir kanon. Det väger bara 14 kilo, vilket är helt okej. Vi köpte det på Campingvaruhuset, och det känns verkligen som en perfekt lösning för plåtisar som vill ha lite extra utrymme. När tältet var testat var det dags att fokusera på det viktigaste: maten. Vi tände elden, kröp ner i våra butterflystolar, och njöt av värmen.

På menyn? En One Pot Pasta – vår favorit. Vi använder vår traktörpanna från Portugal ofta som ni vet, den har hängt med i flera år, på vår gasolplatta och den levererar varje gång. Den här gången blev det pasta med pancetta, buljong, lök, vitlök, grädde och lite annat smått och gott. När allt kokat ihop toppade vi med riven ost, slog upp ett glas rött och bara… njöt. Vi åt där vid elden, med månen som sällskap och sjön bara några meter bort. Det var en sån där kväll man aldrig vill ska ta slut.

Luften blev rå av vattnet, så vi ökade på med all ved vi hade – till och med eldnätet åkte fram, så vi hade två eldstäder igång samtidigt. Det kallar jag campinglyx. När mörkret la sig packade vi ihop det som kunde ta skada av regn och gick in i Blackie. Där satt vi länge och pratade om framtiden. För du vet ju – planerna på vår långresa söderut börjar ta form på riktigt nu. Jag var till och med inne och skulle boka Stena Line-biljetterna, men ja, det fanns några omständigheter som stoppade mig i sista sekunden. Jag berättar mer om det framöver. Och du – vi har ju köpt något väldigt roligt också. Något som väntar på oss. Men det tar vi en annan gång.

Jag tror faktiskt att Sandsnäs är den bästa eremitplats vi stått på hittills. Lugnet, naturen, känslan. Allt satt. Vi vaknade upp, kokade kaffe och bara satt där i tystnaden och log. Men till slut var det dags att rulla vidare hemåt – Blackie skulle packas om inför nästa äventyr. För vi hade nämligen inbokade möten och en liten roadtrip i Sverige planerad med vår kompis Patric.

Vi möttes upp och fick ett par riktigt goa dagar tillsammans. Bland annat åt vi en fantastisk middag på Lundsbrunn Spa – herregud så gott! Jag hann dessutom spela shuffleboard med Patric… och hör jag vann! Det hade han inte räknat med, den gode Patric. Men ibland har man flyt – även utan tålamod. Efter middagen stod vi kvar på ställplatsen medan Patric tog in på hotellet. Vi hade möte dagen efter, så det passade perfekt.

Efter mötet rullade vi vidare uppåt i landet, mot Tumbo Husbilar. Vi har sett många vänner stå där, så nyfikenheten var stor. Vi hann precis in innan stängning, och wow – så många olika märken! Men vet du vad som slog oss? Tre säljare stod i en klunga. Ingen sa hej. Ingen tittade ens upp. Alltså, jag förstår om man har mycket att göra, men ett hej kostar ju inget. Vi gick runt länge, kikade i både husbilar och plåtisar – men känslan blev sådär. Så vi sa till varandra: de måste sälja ändå – utan att säga hej. Vi skrattade åt det hela, gick ut, och satte dit ett GlampingExplorer-klistermärke som traditionen bjuder. Jag tänkte först sätta det över ME Campings märke – men jag sansade mig. Hahaha ..... Ställplatsen där var annars enkel: asfaltsyta med gratis el och tömning. Inte charmigt, men väldigt praktiskt – och sånt uppskattas.

Dagen därpå fortsatte vi mot LastaTungt.se, men herregud vad svårt det var att hitta dit! Google Maps ledde oss på villovägar, och vi började nästan tro att stället inte fanns. Men till slut stod vi vid ett nybyggt hus med stora portar – och plötsligt dyker en kille upp vid Jeanettes ruta. Ett bekant ansikte från Elmia! “Ni är på rätt ställe! Skyltarna är inte uppe än – vi har fullt upp.” Såklart. Vi gick in, pratade en lång stund och kollade på fälgar, däck och tillbehör. Riktigt roligt att få känna på grejerna och snacka lite vanlife-snack.

Tiden sprang iväg, som vanligt, och nästa dag väntade ett stopp på Campingvaruhuset.se så vi började leta ställplats för natten. När vi är ute gillar vi att köra runt i de städer vi passerar. Med Blackie behöver vi aldrig oroa oss för om vi kommer fram – vi bara kör. Och båda sitter där, som två vindrutetorkare, med huvudet åt varsitt håll: “Kolla det huset! Såg du den trädgården?!” Det är så mycket inspiration överallt. Och ja, jag vet – jag pratar på som vanligt nu. Men du känner mig. Jag har så mycket jag vill berätta, men försöker hålla igen lite.

För allt måste få mogna. Planer ska klaffa, saker ska bli bra. Och det kräver ju lite tålamod… Jag sa det till Jeanette redan när vi började dejta för snart 16 år sen: “Jag har inget tålamod.” Och det stämmer. Jag är riktigt otålig – på gott och ont. Ibland är det toppen, för då händer det grejer. Jag väntar inte, jag gör. Men ibland… ja, då får man kanske backa lite. Men det är så jag funkar. Och det är nog också därför vi är där vi är idag.

Vad tycker du – är otålighet en bra eller dålig egenskap?

Nu ska jag faktiskt gå ner till Blackie som står parkerad här hemma. Jag ska plocka ihop lite grejer, för imorgon kommer en herre och ska kika på något inne i bilen. Vad det handlar om? Tja… jag kanske redan har sagt för mycket. Men du vet – jag lovar att dela med mig så fort allt är klart.

Tills dess – tack för att du följer med oss på våra äventyr. Vi hörs snart igen!

/ Robban & BlackExplorer 🚐🔥