Blogg # 33

Nu är det ett tag sedan jag bloggade och jag har varken haft tid eller lust, men nu kliar det i fingrarna igen. Du vet den där känslan när man går förbi datorn och den liksom viskar: “Hallå där… ska du inte skriva lite?” Och plötsligt sitter man där, med kaffekoppen i handen, och känner att jodå – nu är det dags.

Det har hänt så mycket på så kort tid att jag knappt vet vilken ände jag ska börja i. Men vi börjar där pulsen drog igång: släpet är här!
Efter en liten period av väntan – där jag nästan gick runt som en tupp och låtsades vara lugn – så rullade det äntligen in på gårdsplanen. När vi sedan fick in det på stripning blev vi sådär barnsligt lyckliga. Det är egentligen otroligt hur glad man kan bli av ett släp, men när man ser det stå där med sin GlampingExplorer-look… jösses. Det känns som en ny familjemedlem.

Och mitt i släpkärleken har vi varit på möten för Park & Camp. Vi har träffat så många fina människor på så kort tid – markägare, kommunfolk, företagare och vanliga goa människor som är lika nyfikna som de är hjälpsamma. Det är något med folk som gillar utveckling: de smittar av sig. Jag brukar skoja och säga att vi gått i “väntans tider”, och lite så har det känts. Men nu börjar kugghjulen snurra ordentligt. På riktigt.

Och apropå snurr – så gick jag in på Vildland i Borås “bara för att titta”.
Eller ja… det säger man ju alltid.
Ut kom jag med ett par hikingbyxor från Fjällräven. Jag har inte ägt något från dem sedan jag gick i skolan och bar deras blå ryggsäck. Jag blev nästan nostalgisk. Jeanette bara skrattade och sa att jag såg nöjdare ut än ett barn som fått välja fredagsgodis själv för första gången.

Men just nu är det roligaste av allt att få inreda släpet.
Jag har redan börjat sätta upp krokar längs väggarna och beställt en massa smarta grejer som folk tipsat mig om. Jag vill ha det så smidigt som möjligt när vi stannar. Stolar, bord, klossar – allt ska ha sin plats. Vi älskar BlackExplorer, men det ska bli riktigt skönt att bara öppna släpets dörrar och ha allt lättåtkomligt.
Det här släpet kommer att bli vår lilla rullande minilounge.

Och mitt i allt detta – ja men då händer det som alltid händer mig.
Jag bet av en tand.
Såklart.
Det är nästan som ett återkommande inslag inför varje långresa. Jag satt där och åt något helt normalt – inget hårt, inget märkligt – och plötsligt sa det “knäck” och jag kände direkt: “Neee… nu igen.”
Men tack och lov för Monica, min tandläkare. Hon måste vara en sorts räddningsängel med borr. Hon tog emot mig snabbt, fixade tanden, och sa på sitt torra sätt:
“Robban… du måste sluta bita av saker du inte ska bita av.”
Hahaha. Det är tur att man kan skratta åt eländet ibland.

Men vidare!
Vi drog till Gräne Gruva också, och det blev ett dygn fullt av skratt, minusgrader, eld och härliga husbilsmänniskor. Det är något speciellt när man sitter runt en eld och pratar med människor man aldrig träffat tidigare men som plötsligt känns som gamla bekanta. Tips och tricks kastas mellan borden, skratt ekar mellan bergväggarna, och kinderna får jobba.
Ett par hade en ny Karmann Davis 2025 – och de hade snappat upp tips från oss. Då blir man glad. Och jag fick lära mig saker tillbaka, vilket alltid är lika värdefullt.

Ove och Siw ordnade lekar, och vi skrattade så mycket att jag nästan tror att jag tränade magmusklerna mer den kvällen än senaste året.

Och på tal om vardag…
Det är kanske inte alla som vet att jag fortfarande jobbar som konsult. Jag gör kalkyler för försäkringsbolag – brandskador, vattenskador, allt möjligt. Jag har jobbat med det här i över nio år nu, både som anställd och egen, och jag trivs verkligen. Det bästa är att jag kan jobba var som helst – på en parkering i Spanien, vid en sjö i Sverige eller i BlackExplorer med kaffet puttrande.
Ibland är det fullt ös, ibland lugnare – men det passar mig som handen i handsken.

Nu inför vår kommande vinterresa träffar vi familjen mycket. Det är viktigt för både mig och Jeanette. Barn, barnbarn, släkt – alla ska hinnas med innan vi drar.
Vi var på julbord i Göteborg och sov i BlackExplorer utanför svärmors lägenhet. Det är något fint i det där – att ha sitt eget rullande hotell.
Men du… jag tror jag är ganska färdig med julmat nu.
Man lastar på ALLT på tallriken, som om det vore sista måltiden innan vinterdvalan. Och sen sitter man där och tror att magen ska gå sönder.
Och mycket riktigt – vi ska på ett julbord till.
Robban lär aldrig av sina misstag.

Och så kommer vi till den del som just nu snurrar mest i huvudet: resvägen söderut.
Det är nästan lite av ett lotteri.
Vi har tre alternativ – och varje gång vi pratar om det känns det som om jag hinner ändra mig minst fem gånger.

Göteborg–Kiel:
Detta är favoriten. Lugnt, skönt, smidigt. Man kör på, slappnar av, käkar lite gott och vaknar i Tyskland. Det är som att börja resan med en kram.

Trelleborg–Rostock:
Mycket billigare. Ja.
Men herregud så tråkig den färjan är.
Den är som en skolutflykt där någon glömt att ta med roliga saker.
Vi har åkt den förr och varje gång känns det som att timmarna går baklänges.

Malmö–bron + Rödby–Puttgarden:
Ja, det är ett alternativ.
Men när man räknar ihop bron + färjan + diesel + tid + nerver… då är skillnaden mot Kiel inte så stor. Och framför allt slipper man köra 50–60 mil innan resan ens börjat.

Och nu när jag dessutom kollat vad det kostar med släp på Stena – och det knappt blev någon prisskillnad – ja då blev jag så glad att jag nästan gjorde en segerdans i köket.

Sen har vi uppgraderingarna.
Nytt bodelsbatteri – minst 180Ah.
Jeanette är lika taggad som jag, vilket säger en hel del.
Vi förbrukar runt 50 % av vårt nuvarande 100Ah per dygn, så mer power kommer bli guld.

Jag har även beställt en 180W portabel solcell. Vet flera som har just den modellen – bland annat Håkan & Annika och Peter & Lotta ifrån Leva Med Husbil. De köpte den på Elmia för nåt år sen .Jag var inte så sugen då, men nu jäklar. Campingvaruhuset hade den, men det är lite längre leveranstid… så jag sitter här och väntar som ett barn på julafton.

Och så MC-stället till släpet – framhjulet fixeras och allt blir stabilt.
Jag försöker dock inte måla in mig i ett hörn med packningen. Vi måste bo in oss, känna efter vad vi använder och vad som bara tar plats. Det lär bli en del ompackning, men det är helt okej.

Vi stänger ner stugan lite i taget.
Några saker kan inte göras förrän precis innan vi drar, men det är mysigt att känna hur allt sakta faller på plats.

Och nu, mina vänner, ska jag ner till släpet igen.
Det kliar i fingrarna.
Jag älskar när saker tar form.

Så jag och BlackExplorer tackar för denna gång – och håll i dig… det händer mycket bakom kulisserna nu. Du kommer få veta allt. Snart.

/Robban 🚐✨