Blogg # 34

Nu var det dags. Äntligen. Det är juldagen och jag sitter här i Spanien och skriver resans första blogg. Bara det känns lite overkligt. Spanien. Palmkänsla, även om vädret inte riktigt är med oss ännu. Men vi är här. Och innan vi ens kom hit… herregud vad mycket som hann hända.

Vi började hemma. Alltid hemma.
Julen, familjen, barnen och barnbarnen. Det där som egentligen är viktigast av allt.

Jag har ju blivit farfar. Bara det är en mening som fortfarande känns lite märklig att skriva – men på ett väldigt fint sätt. Lilla Alba. Vi var hemma hos dem innan vi åkte och gav henne julklappar i förskott. Klänningar, lite gulliga små saker… sånt där som man absolut inte kan låta bli att köpa. Och vet du vad? Alba brydde sig exakt noll. 😂
För henne finns det bara två saker som betyder något: mat och kärlek från mamma och pappa. Allt annat är sekundärt. Men att se föräldrarnas miner när hon fick sina första julklappar… det var guld. Sån lycka. Sånt man lever länge på.

Sen var det Jeanettes barnbarn. Vi firade med dem också – redan vid lucia faktiskt. En liten mini-julafton. Lussebullar, paket, glittrande ögon och den där speciella stämningen som bara barn kan skapa. Det är något alldeles extra med jul genom barnens ögon. Man blir varm rakt in i själen. Jag tror aldrig man vänjer sig vid den känslan.

Och vet du… jag känner mig så innerligt tacksam. För våra barn. För våra barnbarn. För att vi får vara en del av deras liv. Det är lycka. På riktigt.

Jag vet att många kanske tycker att vi är lite konstiga som drar iväg innan jul. Det har vi hört mer än en gång. Men vi har också en möjlighet som inte alla andra har. När vi väl är hemma – då kan vi vara hemma på riktigt. Vi kan engagera oss mer, vara mer närvarande, ge mer tid. Och det uppskattar både vi och våra barn. Det är inte ett “hejdå för alltid”, det är ett “vi ses snart igen”. På vårt sätt.

Vi lever nu. Här och nu.
För “sen” är ett lurigt ord. Sen kan bli senare. Sen kan bli aldrig. Och då är det för sent. Vi vill inte leva så. Skulle något hända så sitter vi på ett plan hem direkt. Så enkelt är det.

Efter alla kramar, hejdå-ord och julstämning började nästa kapitel: förberedelserna inför resan.
Innan vi ens kunde boka färjan Göteborg–Kiel satt vi och väntade in saker. Uppgraderingar. Små pusselbitar som skulle göra resan smidigare och roligare. Och ja… som vanligt gick inte allt exakt enligt plan. Leveranser som drog ut på tiden, löften som inte riktigt höll. Men till slut föll det mesta på plats.

En av de saker jag varit mest nyfiken på var våra nya bäddmadrasser från Svensk Madrassdesign. Memory foam – fast inte sån där temperaturkänslig historia som blir stenhård i kyla och för mjuk i värme. De här är gjorda för det mobila livet. De bryr sig inte om var vi är. Och det gillar jag. Jannes nya madrasser, som jag säger… helt minneslösa. 😂
Men skämt åsido – jag sover bättre. Mycket bättre. Och det behövdes, för jag har varit rejält krasslig på vägen ner. Klassisk manlig variant. Ont i huvudet, hosta, slem… men ingen feber. Som tur var. Det började redan hemma, men viljan att komma iväg var starkare än allt annat.

Vi bokade färjan till den 18 december och då fanns det ingen återvändo. Ett datum att hålla sig till.

Vi gjorde också en rejäl uppgradering av elen i Blackie. Vårt gamla 100Ah-batteri har funkat okej i över två och ett halvt år, men sanningen är att det räcker till ungefär två dygns fricamping. Vi förbrukar en del el – det vet vi. Efter mycket läsning och funderande landade vi i ett Skanbatt på 180Ah. Nästan dubbelt upp. Och det märks direkt. Jag har fått en helt annan ro i kroppen. Slutat kolla batteriappen var femte minut. Till och med Jeanette har märkt skillnaden… och det säger en del. 😅

Vi behöll original DC/DC-laddaren och kompletterade med en portabel solcell på 180 watt. Det kommer göra stor skillnad längre fram. Lite nördigt kanske, men sånt här är halva nöjet för mig.

En annan riktig gamechanger är WIFI.se. Nät överallt. Inget krångel med simkort i varje land. För oss som jobbar och är beroende av uppkoppling är det guld värt. Smidigt, tryggt och enkelt.

När vi väl landade i Kiel den 19 december möttes vi av grått väder och regn. Ingen sån där “nu börjar äventyret”-känsla alls. Och det gjorde mig faktiskt lite ledsen. Den där pirriga känslan brukar vara magisk. Men den var inte där. Jag var trött, sliten och hade sovit dåligt på båten. Så vi struntade i shopping och styrde direkt mot Greven.

Vi stannade till på en Edeka, handlade lite smått. Bregott, kaffe och kaviar hade vi redan med oss – det är det enda vi alltid tar med från Sverige. Julmat lockade inte alls. Två julbord innan avresa räckte gott och väl.

Regnet fortsatte, det skymde och jag ville mest parkera och lägga mig raklång. 35 mil på regnig Autobahn när man är halvkrasslig är ingen höjdare. Men vi tog oss dit. Och jag var ändå nöjd.

Det tog nästan en vecka innan jag sov en hel natt. Men sakta vände det. I Frankrike fick jag tag på bra mediciner och kroppen började komma ikapp.

Vi stannade till i Beaune. Vinets Mecka. Bourgogne. En stad man bara måste uppleva om man gillar vin. Vi gick ut, åt gott, njöt av julstämningen. Jeanette beställde råbiff. Jag beställde… ja, jag trodde det var en hamburgare. Det var det inte. Det var någon linsvariant. Fan också. 😂
Men vi skrattade åt det, delade maten och drack ett riktigt gott Pinot Noir. Kvällen räddad.

Nu har vi varit iväg i exakt en vecka. Det känns både som igår och som att vi varit borta hur länge som helst – du vet den där märkliga känslan när vardagen hemma redan känns långt bort men man ändå fortfarande har resdammet kvar i kroppen. Vi valde att ta två nätter på camping i Roses för att verkligen få landa lite över julafton. Campingen heter Salata Camping & Bungalows. Och ja… jag ska vara ärlig. Den var dyr. 69 euro för två nätter, även med ACSI-kort. El ingick, så det ska de ändå ha. Duscharna då? Alltså – bland de bästa jag testat. Riktigt sådana där “nu vill jag inte gå härifrån”-duschar. Varma, bra tryck, fräscht. Där plussar de rejält. Men annars… nja. Inte riktigt vår grej om jag ska vara krass. Inget fel egentligen, bara inte wow. Men – och det här är viktigt – det var ändå väldigt skönt att få landa just där över julafton. Att ta det lugnt. Ingen stress, ingen körning, bara låta resan komma ikapp kroppen. Och ibland är det exakt det man behöver, även om campingen inte blir en ny favorit på listan.

Nu står vi i Empuriabrava. Jeanette klipper YouTube-film, jag lagar lunch. Nästa mål blir Benidorm, där vi ska möta min äldste son Rasmus om några dagar. 60 mil bort. Men nu har vi ingen stress.

Så. Resans första blogg. Lite lång. Lite spretig. Men väldigt ärlig. Precis som livet är just nu.

Tack för att du hänger med.
Vi hörs snart igen.

God jul från Spanien
Robban 🚐✨