Blogg # 36

Nu är vi här.
Spanien. Som vi – eller ja, som jag – längtat.

Och ja, vädret börjar faktiskt bli bättre nu. Det har regnat en hel del, absolut. Men ärligt talat… vad gör det när man samtidigt ser och hör om allt snökaos där hemma? Då känns lite regn ganska futtigt.
Samtidigt – jag ska inte sticka under stol med det – tankarna går ju till stugan. Så. Mycket. Snö. Ingen där och tittar till. Man får liksom blunda lite och tänka: det får bli som det blir. Allt går inte att kontrollera. Inte ens om man vill.

Nu har vi haft flera dagar med sol. Såna där dagar när man kan sitta ute i shorts – i lä förstås – och bara ta in värmen. Det är ju inte sommar, det vet vi. Det är vinter. Men solen här nere… den luras lite. Spanjorerna själva säger att det varit ovanligt mycket regn i år. För mycket regn på vintern, för mycket sol på sommaren. Inte helt lätt att vara nöjd här heller tydligen. Men vi har rört oss lite längre söderut nu, ner mot Murcia-hållet, och det känns som att vi prickat rätt.

Vi har varvat camping, ställplatser och fricamping. Och precis så vill jag ha det. Ibland är det skönt med dusch, el och folk runt omkring. Ibland vill man bara stå själv, vakna upp till tystnad och känna den där speciella friheten som fricamping ger. Jag älskar mixen.

Dagarnas tempo här nere är… ja, väldigt vi.
Morgonen börjar alltid med kaffe. Alltid. Sen sitter vi framme eller lägger oss i sängen igen och pratar om vad vi ska göra idag. Eller vad vi inte ska göra. Ofta blir det långa samtal, ibland rena diskussioner, ibland bara tystnad och sol i ansiktet. Och vips – så är klockan 10… eller 11.
Mycket att prata om? Ja.
Men vi gillar det. Att få prata färdigt. Att inte stressa. Att se solen som en glödande apelsin resa sig ur horisonten och spegla sig i ett helt stilla hav. Det är något magiskt med det. Sånt man inte vill skynda förbi.

Resan söderut gick faktiskt snabbare än vi tänkt, mycket på grund av regnet. Vi hade planer på att stanna mer runt Alicante, men det finns ju alltid kvar. Det är ju det fina med det här livet – inget är hugget i sten. Vi får se vilken väg vi tar hem sen. Kanske samma, kanske en helt annan.
Och det är precis det mobila livet handlar om. Man måste inte. Man kan välja. Vi har hemmet med oss. Tryggheten med oss. Friheten att känna efter:
Vill vi stanna?
Eller vill vi rulla vidare?

Vi vill upp i bergen igen, det vet vi. Men när apparna visar 5–8 minus på nätterna där uppe… då får det vänta lite. Bergen springer ingenstans. De står kvar och väntar på oss. Haha.

Just nu står vi på en ställplats nära Cabo de Gata. Här sprang jag på ett svenskt par, en bra bit äldre än mig – så då får jag faktiskt säga äldre. Deras första resa så här långt söderut. De var så där härligt förväntansfulla. Som två tonåringar på rymmen. De hade blåst ner rejält, knappt stannat alls, och nu var siktet inställt på Portugal.
Jag blev genuint glad för deras skull. De har gjort det. Och mannen berättade att han följde oss – och några andra YouTubers – och plockat upp massor av tips. Sånt värmer mer än man tror.

Men tillbaka till lilla mig och mina tankar.
Vad vill jag nu?
Ja… nu när vi kommit så långt söderut som vi ville, så känner jag mig nöjd. Eller kanske mer… tillfreds. Nu kan vi bara glida runt. Ta dagarna som de kommer. Jag tror absolut att vi drar till Portugal snart – det finns många platser där som lockar, både gamla favoriter och nya som väntar. Men det blir när det blir. Inget måste.

Just nu sitter Jeanette mitt emot mig och klipper nästa YouTube-film som ska ut på söndag. Hon har hörlurar på sig och ibland kommer de där höga, härliga skrattattackerna. Helt underbara. Hon sitter ofta med ett litet leende på läpparna och jag längtar alltid efter att få se resultatet när hon är klar.

Min egen känsla just nu är att jag har fått ordning. På riktigt.
Blackie är i ordning. Släpet är i ordning. För mig är det extremt viktigt. Jag vet var allt är. Allt är lätt att plocka fram. Scootern är ute på några minuter. Inget krångel. Allt ska vara smidigt. Annars blir det bara jobbigt – och så vill jag inte ha det.

Kanske låter jag lite gubbig. Eller manligt löjlig. Men den där känslan när allt faller på plats… den är oslagbar. Och jag tror faktiskt Jeanette gillar det också. I alla fall just här.

Jag har haft min tid till att tvätta, putsa rutor, städa. Rensa. Ordna. Jag trodde faktiskt vi skulle gå ut mer och äta. Men nej – inte än.
Vi har lagat nästan all mat hemma. Inte likt oss. Men oj vad jag njuter av det. Att gå in på Mercadona eller Lidl, fylla kylen och känna sig… rik. På råvaror. Möjligheter. Vi har alltid minst fyra middagar att välja på. Det är lyx på riktigt.

Gasolen då? Jo, den spanska flaskan har varit igång nästan konstant sen vi rullade hemifrån den 18 december. Och ja… jag glömde Mopeka-mätaren hemma. Fan. Där blev jag lite sur på mig själv. Den hade varit guld värd här nere.
Men jag går på magkänsla. En full spansk propanflaska håller för oss runt fem veckor, så det finns lite spelrum kvar. Vi kör alltid propan – bättre i kyligare väder än butan. Man vet ju aldrig… det kan ju bli en spontan bergstur ändå. Haha.

Nu känner jag mig ganska klar för den här gången.
Jag vill bara säga tack. På riktigt. Till alla er som följer oss, tittar, kommenterar, hejar. Tack vare er är vi nu en bra bit över 10 000 prenumeranter på YouTube. Det är helt galet – och så himla roligt. Våra andra kanaler växer också, och det är tack vare er. Tack för det.

Nu ska jag sluta tjöta innan det spårar helt.
Så jag och Blackie tackar för oss denna gång.

Vi hörs snart igen.
Robban 🚐 😁