Blogg # 37

Redan blogg 37, helt galet vad tiden går fort och nu har vi varit iväg på rull i exakt en månad. Man blir lite fartblind, det är lätt att tappa dagarna när man lever så här. Samtidigt känner jag ibland en liten stress – jag vill ju hinna med så mycket. Se nya platser, träffa människor, filma, leva. Vårt mål just nu är att dra vidare mot Portugal, men på vägen dit vill vi också uppleva nytt och hinna stanna till hos vänner. Och det har vi gjort. Det gör mig genuint glad.

Samtidigt rullar livet hemma på som vanligt. Min äldste son har hunnit fylla 32 år, och det gör mig tydligen mycket yngre… hahahaha. Jag känner mig inte gammal alls, men när ens barn bara blir äldre och äldre får man väl acceptera att man själv också följer med på den resan, vare sig man vill eller inte.

Mitt i allt detta hade vi sett fram emot att hänga lite med våra vänner . Vi har följt deras resa söderut och tyckte det blev lite väl tyst om dem de senaste dagarna. Och så imorse såg vi att de redan var hemma i Sverige igen. Allt kan verkligen vända snabbt. De behövde avbryta och åka hem fort. Varför tänker jag inte gå in på, men det säger så mycket om livet. Ibland händer saker man inte rår över, och då får man bara gilla läget och ta beslut. Det viktigaste är att de känner att de gjorde rätt val. Vi får ringa dem när de landat i lugn och ro.

Livet är skört ibland, och det glömmer man lätt när allt flyter på.

Innan vi drog vidare mot nästa nya platser hann vi faktiskt tillbaka till Cabo de Gata igen. Ett område som alltid lockar lite extra med sitt karga landskap och sitt speciella ljus. Den här gången stod vi för första gången på Área Cabo de Gata Camper Park. En enkel men trevlig ställplats, 14 euro per natt och vi tog ingen el. Den ligger en bit utanför staden men funkade fint för oss. Lugnt, ordning och reda.

Dagen efter åkte vi in till själva staden och hittade en fricampingspot, även den via p4n. Det finns faktiskt flera bra alternativ runt Cabo de Gata om man tittar lite. Vi tog en promenad och gick till en strandrestaurang vi varit på tidigare, tog något litet att dricka och som så ofta här nere i södern så kom det in tapas bara man beställde en öl. Sånt gillar man. Inte överallt längre, men runt Granada-hållet lever den traditionen kvar på många ställen.

Det blev lite tjöt med några svenskar också. Jag vet, jag kan inte hålla tyst. Jag dras liksom sakta mot folk… hahahaha. Men jag gillar det, att byta några ord, höra andras historier. Samma sak hände på ställplatsen i Cabo de Gata där vi träffade ett par och stod och snackade en stund. Sådana möten gör resan ännu bättre.

Men vad händer med oss då, vad gör vi på dagarna? Jo, vi upptäcker nya platser, vi filmar en del och mycket hamnar på Instagram. Vi måste göra lite val, för vi kan inte filma precis allt vi gör. Då blir man helt dränkt i material och det blir inte roligt för oss heller. Vi är ju ute på äventyr för vår egen skull också. Så vi har filmdagar och lediga dagar. Det dagliga kommer ut på Instagram och Facebook, resten sparar vi till YouTube.

Nog om det.

Jag älskar att komma till nya platser, det pirrar i kroppen som hos ett barn. Efter Cabo de Gata landade vi i Adra, ett ställe vi aldrig varit på tidigare. Såg på p4n att man kunde stå ute vid hamnen och körde dit på vinst och förlust. Och herregud vad husbilar det stod där. Många svenskar också.

Vi parkerade bakom en svensk Adria Compact och det visade sig vara Lasse och Kicki från Dalarna. Helt underbara människor. Det slutade med att vi satt och tjötade större delen av dagen. De berättade om sin resa, de hade redan varit i Portugal och det är så roligt att höra andras äventyr. De stannade kvar när vi drog vidare, men mötet i sig var värt allt. Sådana där spontana möten som man bär med sig länge.

Sedan drog vi vidare mot Almuñécar, också en stad vi bara åkt igenom tidigare. Där hittade vi en ställplats mitt i stan via p4n. Men alltså… infarten dit. När vi svängde in på gatan som ledde upp mot ställplatsen kände jag hur det bara reste sig rakt upp framför oss. Och jag menar rakt upp. Kändes som 15–20 procents lutning. Inget läge att fega ur eller möta någon i backen. I med ettan och bara kriga sig upp.

Det gick bra, och väl uppe väntade en riktigt trevlig ställplats. Inte jättestor, vi stod på plats 35 och det fanns kanske några fler. Där fanns allt – tvättmaskin, torktumlare, duschar. Allt man kan behöva. Det kostade 20 euro per natt, men stannar man en månad eller mer kostade det 15 euro per natt, el 5 euro per dygn.

Vi stannade tre nätter. Tog ut möblerna, grillade, chillade och bara landade lite. Väldigt lugnt och tyst, ovanligt lugnt faktiskt. Skönt.

Det finns så många städer, byar och platser man vill besöka att man hela tiden måste göra val. Vi gillar att upptäcka nytt, men det är också tryggt att ha platser i bakhuvudet som man vet funkar om det skulle krisa. Men nu inser vi att vi nog måste dra lite fortare mot Portugal än vi tänkt, tiden springer iväg.

Samtidigt händer det saker hela tiden. Det trillar in mejl om roliga grejer, jag jobbar på med mitt, och vi har ständig kontakt med familjen hemma. Facetime är guld värt. Avståndet känns inte lika långt. Vi har kört drygt 340 mil hittills och rört oss fram och tillbaka lite, norrut och söderut, hela tiden med ett öga på väderapparna.

Det har regnat en del, regnade inatt till exempel, men vi stod på ett bra ställe så vi behövde inte oroa oss för vatten. Här nere är det viktigt att tänka på sådant eftersom de inte alltid har samma dränering som hemma.

Vi har tvättat denna vecka med. Så smidigt här nere i Europa med tvättomater lite överallt, ibland till och med på mackar. Det blev tre maskiner och en stor torktumlare på 15 kilo. Allt vill vi inte torktumla, kläder krymper ju, men i och med att jag tappat några kilo sedan vi lämnade Sverige kanske det inte gör så mycket… hahahaha.

Dagarna går fort. På morgnarna är det magiskt att se solen gå upp, och bara sitta inne i värmen och njuta. Vi har värmen på nätterna, det blir lite kyligt, inte kallt som hemma men ändå kyligt. När solen kommer upp stänger jag av värmen. Vi har runt 20 grader på kvällar och tidiga morgnar och på natten drar jag ner till 16–17 grader.

Just nu sitter jag längst bak i sängen och skriver detta, vår lilla tvåa på hjul. Jeanette sitter och pratar med döttrar och barnbarn. Barnskratt genom Facetime gör en alltid varm i hjärtat. “Mormor, kan du köpa presenter till mig från Spanien?” Många önskningar. Alba säger inte så mycket än, men jag ser henne genom kameran och är helt säker på att hon längtar efter sin farfar.

Nu bär det snart av mot Tarifa igen. Dit vill vi tillbaka. Kanske blir det även en tur över till Gibraltar med scootern, köra över landningsbanan. Vem vet. Det finns mycket man vill göra, men vi får se vad som blir av. Det är det fina med livet på rull.

Jag och BlackExplorer tackar för denna gång, så hörs vi snart igen.
Kram,
Robban 🚐✨