Blogg # 38

Sitter tidigt framme i plåtisen vid bordet. Denna gång har jag inte hunnit – eller kanske inte riktigt känt för – att koka mig en kopp kaffe ännu, men jag vet ju hur det brukar sluta. Det stora suget kommer alltid. Det gör det. Just nu sitter jag här i mörkret, klockan är runt sex på morgonen och världen utanför är fortfarande lite sömnig. Solen försöker kämpa sig upp ur horisonten, men den har en bit kvar. Det är sådär mörkt som det bara är precis innan dagen tar fart. Många husbilar runt oss. Man märker hur folk söker skydd för vinden, för den har varit… ja, skitjobbig om jag ska vara helt ärlig. Ibland ihållande, ibland bara irriterande. Men vi har också haft riktiga guldstunder, så klaga gör jag inte. Jag konstaterar mest att den här vintern är annorlunda mot förra. Mer väder. Mer rörelse. Mer att förhålla sig till.

Så vad har hänt sen sist då? Jo, vi har träffat underbara vänner. Sådana där möten som gör en varm i bröstet. Vi träffade Ulf och Carina i Torre del Mar, och det gjorde oss verkligen glada. Vi gick på marknad tillsammans – en marknad vi faktiskt försökt pricka in flera gånger tidigare utan att lyckas. Men den här gången satt det. Och det var en bra marknad. Inte bara prylar och stånd, utan stämning. Vi tog en liten lunch innan vi skulle vidare och träffa fler vänner. Marie och Fredrik, som också var här nere, fast i Benalmádena. Där hade vi inte varit tidigare, så planen blev att vi alla skulle dra ner dit med våra husbilar och plåtisar och gå ut och äta tillsammans. Alla sex. Det var sista chansen att ses innan Marie och Fredrik skulle vidare på sitt nästa äventyr – Asien. Sånt där känns. Det blir extra viktigt att ta tillvara på stunden. De här människorna gör oss väldigt glada. Underbara. Och ja, är du nyfiken så finns de på Instagram: Vanlifemedguldkant och HusbilenTure. Två konton, två livsresor, mycket hjärta.

Sen var vi ju på väg mot Portugal. Det var planen. Men vi drog först upp i bergen runt Málaga och fick några riktigt underbara dagar. Fricampning. Matlagning över öppen eld. Invigde Dalums stekhäll i de spanska bergspassen – haha, det kändes ändå stort. Nätterna var blåsigare än jag räknat med. Så pass att jag fick gå upp och flytta på Blackie mitt i natten för att det kändes som att vi annars skulle blåsa bort. Dagarna däremot… de var fina. Solen tittade fram, vinden lugnade sig ibland, och man kände den där stillheten som bara bergen kan ge.

Men väderapparna… ja, de är både vän och fiende. När vi såg hur det skulle bli i Portugal de kommande veckorna så tog vi beslutet att vända norrut igen. Inte hemåt, men ungefär trettio mil upp till bättre förutsättningar. Ett lugnare tempo. Att vänta ut solen. Och det visade sig vara ett riktigt bra val.

Jag har träffat några svenskar längs vägen. Inte jättemånga, men tillräckligt. Jag har ju så svårt att låta bli att prata med folk. Det spelar ingen roll om de är unga eller gamla – alla är lätta här. Alla säger hej. Och jag har en liten grej för mig. När tyskar säger “Guten Morgen” svarar jag “Hola”. När fransmän säger “Bonjour” svarar jag också “Hola”. Vi är ju i Spanien, inte i deras hemländer. Det är alltid lika roligt att se deras miner när de kommer på sig själva. Man får ta seden dit man kommer, eller hur? Haha.

Allt är inte alltid bra. Det ska man vara ärlig med. I förra YouTube-filmen fick vi ett riktigt troll. En sån där som verkligen går all in. En feg människa som gömmer sig bakom en anonym profil och spyr ur sig skit om hur vi ser ut och hur dumma i huvudet vi är. Vi är förskonade från sånt för det mesta, men ibland dyker det upp. Och det som är så märkligt är engagemanget. Om man nu inte gillar det vi gör – varför inte bara scrolla vidare? Men nej. De måste få ur sig något. Jag tror ärligt talat att det säger mer om dem än om oss. Jag lägger det bakom mig. För varje sån kommentar finns det hundratals andra fyllda av värme, pepp och omtanke. Och det… det går rakt in i hjärtat. Tack.

Och mitt i allt detta händer något som också hör livet till. En förändring. Jag har ju berättat om mitt arbete med försäkringskalkyler och MEPS – något jag jobbat med i många år, både som anställd och i egen regi. Nu går mitt uppdrag med företaget jag samarbetat med under lång tid mot sitt avslut. Inte med drama, inte med sura miner – utan helt enkelt för att saker förändras. Så är det ibland.

Det känns såklart. Det är en stor del av mitt yrkesliv, min vardag och min identitet. Jag har varit i byggbranschen i över trettiofem år och MEPS-systemet har jag jobbat i i över åtta. Det sitter i ryggraden. I händerna. I sättet jag tänker. Och det är jag stolt över.

Men det här är inte att stänga en dörr – det är att kliva igenom den och se vad som finns på andra sidan. MEPS och kalkylarbetet kommer jag att fortsätta jobba med, bara i andra sammanhang och på nya sätt. Hur exakt vet jag inte än, och det är faktiskt okej. För ibland behöver man ge plats för nästa kapitel innan man vet exakt hur det ska se ut.

Det finns något tryggt i att veta att man bär sin kunskap med sig. Ingen kan ta den ifrån en. Och framtiden… ja, den får visa vad den vill bjuda på.

Vi har många möten kopplade till GlampingExplorer också, ska du veta. Haha. Det händer mer än man kan tro bakom kulisserna. Mer om det i vår.

Och samtidigt… vi sitter ofta och pratar om livet vi lever just nu. För vi har det underbart. Vi är i Spanien. I vårt mobila hem. I Europa. Mitt i väderkaos och ovisshet är vi så himla glada. Vi får nypa oss i armen ibland.

Precis i detta ögonblick öppnas dörren till grannens husbil. En kvinna kliver ut och går mot stranden för att fånga soluppgången. Jag behöver inte gå någonstans. Jag sitter redan på första parkett. I förarstolen. Vänd mot havet. Berg i bakgrunden. Runt tjugo husbilar med gott om plats emellan. Ingen sillburk. Bara space. Andrum.

Och hur funkar det med tömning och fyllning när allt är fullt? Jo, det funkar. Det finns fler ställen än man tror. Vatten på mackar. Tömning lite här och där. Man lär sig snabbt.

Kommer vi till Portugal? Jag vet faktiskt inte. Jag vill. Men vädret får bestämma. I söndags var vi på marknad i Villaricos. Dagen började med lite regn, men gick över i kanonväder. Vi hamnade på en uteservering med några holländare. Satt länge i solen och pratade om allt och inget. De hyrde lägenhet här nere. Åtta veckor för 2000 euro. Inte så farligt. Lockande, absolut. Men inte denna resa.

Nu hör jag rörelse där bak. Jeanette börjar vakna. Det första som kommer ur hennes mun, som alltid: “Finns det kaffe?” Nej, inte än hjärtat. Men det är väl precis det jag ska ta tag i nu. Inverter-kaffe. Morgon-kaffe. Livet-kaffe.

Så jag och BlackExplorer tackar för denna gång.
Vi hörs snart igen.
Kram
Robban 🚐