Blogg # 39

Denna gång börjar jag bloggen med att vara riktigt förbannad.Alltså på riktigt förbannad.Jag är så jävla trött. Arg så jag kokar. Orden bara sprutar ur mig och jag fick bokstavligen gå ut ur plåtisen och andas, räkna till tio. Flera gånger. Du vet när man känner hur pulsen dunkar i tinningarna och man bara vill skrika rakt ut i den spanska vinden.

Och nu undrar du såklart varför.Jo. Jag är arg på mig själv.!!!

Jag hade nästan skrivit färdigt hela bloggen. Den var bra. Den flöt. Jag hade fått ner tankarna sådär som man gör när det bara rinner ur en. Sen kom något emellan. Jag flyttade datorn lite. Skulle fixa något snabbt. Och på något jävla sätt – poff – allt borta.

Allt.Tom skärm. Tomt dokument. Tom blick.

Det är nästan så man skrattar för att man inte orkar göra något annat. Men just då var det inte kul. Det var bara frustrerande. Så tröttsamt när man lagt en bra stund på att skriva av sig känslor och reflektioner – och så försvinner det.

Men jag kan ju inte skylla på någon annan än mig själv. Och det är väl tur det… hahahaha.En läxa igen. Man lär så länge man lever. Och det är bara upp på hästen igen, som de som vet brukar säga.

Så. Nu har jag spytt av mig lite galla.

Nu börjar vi om.

OS är i full gång och vi kan inte se det på SVT Play här nere. De har stängt ner det under hela OS. Frustrerande. TV4 funkar, men det är inte samma sak. Jag är väl ingen sportfåne som måste se allt, men hockeyn… den gillar jag. Den är häftig. Om nu resultaten hade varit lite bättre… men det överlåter jag åt andra att debattera om.

Mitt i allt detta har jag dock återupptäckt något fint – Radiosporten.Den appen funkar klockrent. Och det är något speciellt med att lyssna på sport på radio. Min far lyssnade alltid på Radiosporten. Jag frågade honom flera gånger: “Men du kan ju se matchen på TV?”

Han bara log och sa att inlevelsen från radiokommentatorerna var oslagbar.Och vet du? Han hade rätt.Jag har lyssnat på flera sändningar nu här nere. Man får bilder i huvudet. Man hör pulsen i rösterna. Man känner dramatiken. Det är nästan bättre än att se det.

När Sverige mötte Finland låg vi på stranden. Sol i ansiktet. Öl i handen. Havet framför oss. Matchen blev ju inte som man hoppats, men där och då var det rätt skönt att bara ligga i strandstolen och drömma sig bort.Det är något med det här livet. Kontrasterna. Ena stunden svär man över en match. Nästa stund tittar man upp och ser Medelhavet glittra.

Och så vår live den 13 februari.Herregud vad roligt det var.

Vi trodde kanske att det skulle droppa in några stycken. Det var ändå en fredagskväll. Folk har annat för sig. Men över 200 personer samtidigt. Det är helt galet när man tänker efter.

Det blev skratt. Frågor. Tokigheter. Och jag skulle egentligen suttit själv den kvällen. Jeanette hade haft migrän i flera dagar och vi hade bestämt att jag skulle köra själv.

Men jag visste ju.

Hon skulle ha skitsvårt att hålla sig borta.Och mycket riktigt. Mitt i allt smög hon in. Satt sig bredvid. Tog något gott att dricka. Log lite sådär försiktigt. Jag tror inte hon litar helt på mig när jag sitter själv live… hahahaha. Hon vet inte vad jag kan säga eller om jag säger helt fel.

Skämt åsido.

Hon kom in, och mitt i allt kände hon hur huvudvärken faktiskt släppte lite. Inte helt, men tillräckligt för att orka vara med. Vi höll på i över två timmar. Och det är så jäkla kul att bara sitta och snacka med er.

Vi är så tacksamma för alla som hänger med oss. Det är inte bara siffror. Det är människor. Värme. Engagemang.

TACK.

Nu till vardagen här i Spanien.

Är vädret bättre?

Ja… stundtals.Medeltemperaturen har gått upp. Nätterna är varmare. Men den förbannade blåsten. Alltså den blåsten.Jag har flyttat Blackie sju gånger – men vid sju olika tillfällen under de senaste veckorna – när vinden tagit i så pass att det känts som vi ligger för ankar ute på öppet hav. Och nej, det var blåsten som gungade bilen… inget annat om du tänkte det… 😅

Det är lite det som är livet på rull. Man lär sig snabbt hur vinden rör sig, var man ska stå, hur man vrider nosen rätt. Ibland flyttar man sig 20 meter. Ibland 200meter och ibland har vi kört till en by eller stad för att söka skydd mot vinden Men man anpassar sig.Vi har haft några riktigt fina stunder på stranden. Korta. Men fina. Och de är vi tacksamma för.

Vi rör oss inte så långt. 3–4 mil emellan ungefär. Några favvoställen som vi vet funkar. Träffat följare har vi gjort också. Så roligt.

Peter och Jessica stannade till vid en bensinstation och vi stod och tjötade länge. De hade fått en campingplats de skulle stå på i några dagar. Det hade nu blivit fyra veckor.

Det är så det är här nere.

Sen marknaden i San Juan / Mar de Pulpí.

Jeanette ville dit igen. Förra året fyndade hon massor. Den här gången sa hon direkt: “Nej här finns inget.”

Tio minuter senare började det.

“Oj den var fin.”
“Men den här då?”
“Den här måste jag prova.”

Slutade med tre–fyra påsar. Blusar. Klänningar. Jag älskar när hon är glad. Det är värt varenda euro.

Efter inköpen skulle vi ta något att äta. Satt oss ner. Då smög Heidi och Lennart fram. Presenterade sig. Följer oss. Vi sa direkt: slå er ner.

De kör från Sverige i två omgångar varje år. September–december. Hem över jul. Sen ner igen innan nyår. Och det är Heidi som kör. Inte Lennart.

Varför flyger de inte hem?
Lennart är flygrädd.

Så de kör. Tusentals mil. För att leva såhär.

Det är respekt.

Och så gasol-historien.

Bytte gasoltub häromdagen. Nu ska du få höra.Jag stannade till vid en mack för jag tyckte att jag såg att de hade propanflaskor där. Tänkte: “Perfekt! Här löser vi det.” Kopplade ur flaskan, gick in för att betala och hon tog 21 euro. Redan där reagerade jag.

“Det var dyrt…” sa jag. Men jag orkade inte börja tjöta direkt. Fick en nyckel i handen och gick ut till burarna där flaskorna står inlåsta. Letade och letade. Tyckte mig se en stålflaska där inne mellan de andra och kände att “yes, där är den”.

Då kom hon ut.

“Butan!” sa hon bestämt på spanska.

Det fattade jag.

Men jag försökte förklara att jag inte vill ha butan. Och herregud vad käften gick på henne. Hon blev sur och grinig när jag ville ha mina pengar tillbaka. Hon muttrade på spanska och då tänkte jag att då muttrar jag väl lite på svenska då… med glimten i ögat.

Jag fick tillbaka mina 21 euro på kortet och gick därifrån.

Varför är det så viktigt för mig med propan istället för butan då?

Jo, för propan klarar kyla bättre. Och vi har ju tänkt att dra upp i bergen igen. Då vill jag inte stå där med en gasol som ger upp när temperaturen kryper neråt. Jag gillar att vara förberedd. Ordning och reda, du vet.

Vi drog vidare. Nån mil från kusten bara. Samma bensinstationskedja dök upp igen och jag såg direkt – där stod de. Mina propanflaskor.

Jag sprang nästan in.

“Kan jag byta?” frågade jag.“Inga problem.”15 euro.Femton!

Alltså vi hade lämnat kusten med kanske en mil. Max. Och vilken skillnad på pris. Butan är visserligen alltid lite billigare, men nu var det propan jag ville ha – och nu var jag nöjd.

Nu kan vi fricampa och laga mat i över en månad utan att ens behöva tänka på gasolen.

Och det, mina vänner, är en sån där liten seger som gör mig löjligt glad.Men just nu sitter jag här. Klockan är 19. Det är fortfarande ljust. Sidodörren är öppen. Bris från havet smyger in.

Jeanette sitter mittemot med sin dator. Jobbar på något riktigt spännande.Jag ska snart tända mysbelysningen. Ta en kall öl. Hälla upp ett glas vin till min underbara fru.

Och känna att livet, trots blåst, försvunna bloggar och gasolbråk… är ganska fantastiskt.

Så jag och BlackExplorer tackar för denna gång.Vi hörs snart igen.

Kram
Robban 🚐✨