Blogg # 40

Det är med lite sorg jag börjar denna blogg idag.

Vi fick veta att vår vän Fredrik, alias MSFrekko på YouTube, miste sin kära och älskade fru för en tid sedan. Det är så fruktansvärt. Att mista sin livspartner, sin bästa vän, den man tänkt dela allt med – det är svårt att ens förstå.

Jag skrev med honom nyligen och han sa att de hade så mycket kvar att uppleva tillsammans. Så mycket kvar att njuta av. De där orden fastnade i mig. För vi tänker ju ofta att vi har tid. Att det finns mer sen. Och så påminns man brutalt om att livet inte alltid fungerar så.

Jag lider verkligen med honom och hela familjen.

Men mitt i sorgen finns också något vackert. Våra vänner i husbilsgemenskapen tog direkt tag i en sak för att visa respekt och kärlek till familjen. MEcamping med Eva och Majk la upp hälsningar från många runt om i Sverige. Det blev en våg av omtanke. En påminnelse om att vi faktiskt är en gemenskap, även om vi står utspridda över hela Europa.

Jag vill inte gå in mer på hennes bortgång. Det är deras sorg. Men jag är stolt över hur många som ställde upp i denna svåra stund.

Det finns en fond i hennes namn – Hjärt- och Lungfonden – där man kan skänka pengar till viktig forskning. Den berör mig extra mycket. Min far gick bort i hjärt- och lungsjukdom. Så när sådant här händer blir det personligt på flera plan.

Och så sitter man där i solen i Spanien och känner hur livet är både vackert och brutalt på samma gång.

Men nu tillbaka till vår resa. Var är vi? Vad händer framåt?

Vi har haft några riktigt fina dagar i Cabo de Gata. Stått så nära havet man bara kan med BlackExplorer. Solnedgångar deluxe. Sådana där som får himlen att brinna i orange och rosa. Vi har lagat god mat ute, suttit med varsin stol och bara tittat ut över horisonten. Kört runt med scootern på små vägar och känt friheten i kroppen.

Innan dess var vi nere i Torre del Mar igen och träffade vänner. Och det var så roligt. Vi har vänner som övervintrar där – och de har gjort det i fem år nu. De bor heltid i sin stora husbil. Stor tänker du? Ja… den väger 16 ton. Så ja. Den är stor. Hahaha.

Så mysigt att träffa dem igen. Vi gick på marknad, åt på en strandrestaurang och skrattade i kapp allt vi missat. Vi har nog känt dem i runt tio år nu, och det är tack vare husbilslivet vi lärde känna varandra. Det är rätt fantastiskt när man tänker på det.

Vi hann även träffa Peter och Jessica igen. Så det blev några dagar där vi var fullt uppbokade med att bara umgås, äta, promenera och skratta med vänner. Och sådana dagar är guld värda.

Men mitt i allt fick jag ett litet tekniskt bekymmer.

En säkring löste ut. Varannan dag. Jag bytte den. Allt funkade. Den gick till vattenpumpen och SOG:en. Men när jag bytt den tredje gången började jag tänka: vad är det vi har kopplat in som orsakar detta?

Ja… min lilla USB-hub var kanske lite överarbetad. Jag hade väldigt många kablar inkopplade. Lite för mycket laddning på en gång.

När jag plockade bort allt extra – ta i trä – har det varit lugnt. Jag gillar inte när el strular. Det är något med det som skaver i mig. Men nu funkar allt igen.

Och när vi kommer hem ska jag fixa bättre inverter, prioritetsrelä så vi har ström i alla 230-uttag och kanske… lite större batteri. Och mer solceller. Hahaha. Man kan alltid drömma.

Men nu till något riktigt roligt.

Vi håller på med en ny plattform för det mobila livet. Ett ställe där vi samlar mycket på en plats. Något som kommer hjälpa många som lever eller drömmer om att leva på rull. Vi gör det tillsammans med Marie och Fredrik – Vanlifemedguldkant på Instagram. De är i Asien just nu, men vi har nästan dagliga möten via Google Meet. Det är så roligt. Fredrik har jobbat med liknande saker i över 25 år. Rätt gubbe på rätt plats. Och vi andra har våra roller i detta. Det händer saker hela tiden. Jag kan inte säga för mycket än, men jag är övertygad om att du kommer gilla det.

Och mitt i allt detta fick vi en inbjudan som gjorde oss både stolta och lite nervösa.

Vi ska till Sveriges Riksdag.

Jag och Jeanette ska delta i ett seminarium om ställplatser. Prata om behovet av fler platser. Om att allt inte måste vara fullservice. Att det finns plats för olika typer av lösningar. Det är stort. Och ja – lite scary. Men det är viktigt. Vi vill vara en röst för det mobila livet.

Många undrar hur vi klarar att vara så mycket tillsammans på liten yta.

Ärligt? Det går bra. 99 % av tiden har vi det väldigt bra. Klart vi kan bli lite sura ibland. Men det varar i två minuter. Kanske tre. Sen skrattar vi åt det. Det hade vi lika gärna gjort hemma i en villa. Skillnaden är att här har vi havet utanför dörren.

Nu börjar vi sakta röra oss norrut igen. Kielfärjan är bokad den 31 mars. Vi landar i Göteborg 1 april – och nej, det är inget skämt.

Vi måste hem då. Vi ska hålla föreläsning på Bauergården i Bunn utanför Gränna. Det ska bli så roligt.

Men tiden som är kvar ska njutas.

Jag nyper mig ofta i armen. Mitt i livet får vi göra detta.

Och samtidigt har vi vänner i vår ålder som kämpar mot cancer.

Fuck cancer.

Det gör ont att se. Man blir arg. Ledsen. Frustrerad. Man vill skrika att det är orättvist. För det är det. Människor mitt i livet. Med barn. Med planer. Med drömmar. Och så kommer den där jävla sjukdomen och bara kliver in utan att fråga.

Det där träffar mig hårdare än jag kanske visar. När man sitter här i solen och vet att någon hemma kämpar – då känns allt annorlunda. Solnedgången är vackrare. Men också skörare. Man får ett annat perspektiv. Det är inte självklart att man “tar det sen”.

Och kanske är det därför vi åker. Inte för att fly något. Utan för att leva medan vi kan. För att inte vänta. För att krama lite hårdare. Säga jag älskar dig lite oftare.

För livet är skört.

Jävligt skört ibland.

Och det gör mig både tacksam och rädd på samma gång.

När jag sitter här slår det mig hur mycket familjen betyder. En tår rinner nerför min kind när jag tänker på det. Faaan. Ursäkta min svenska. Men ibland räcker inte andra ord.

Idag fyller min lille son 29 år. 29. Och jag känner mig bara några år äldre än han… ibland. Han har så mycket framför sig. Sin sambo. Lilla Alba.

Jag längtar efter henne. Hon var så liten när vi lämnade Sverige. Vi har mycket att ta igen när vi kommer hem. Alla våra barn och barnbarn ska få så mycket kärlek, kramar och pussar.

Och ja, vi har redan fått beställningar. Gabriella och Tilda har önskat saker från Spanien. De andra små har inte börjat prata än, så de får roliga överraskningar istället.

Nu ska jag lägga mig på stranden bredvid min underbara fru och få lite sol på mig.

Så jag och BlackExplorer tackar för denna gång.

Vi hörs snart igen.

Kram
Robban 🚐💛