Blogg # 41

Då har vi övernattat för första gången i Altea. Den här staden som så många har pratat gott om till oss under flera år. Men vi har alltid bara åkt förbi tidigare. Det har liksom aldrig passat att stanna här för oss. Men nu gjorde vi ett stopp – och vilken fin stad det är. Mysig, charmig och med en riktigt trevlig strandpromenad måste jag säga.

Men jag sitter här och stirrar på skärmen och måste erkänna att det är lite skrivkramp idag. Tankar att skriva om finns det gott om, men när man har så många saker man vill berätta så låser det sig lite. Jag vill få med så mycket i bloggen att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja.

Men du vet ju att vi har landat i Altea nu. Men innan dess då?

Jo, vi har ju träffat en massa goa människor på vägen hit. Vi körde längs kusten upp hit och gjorde några stopp längs vägen.

Vi träffade Erika och Björn i Los Narejos. Vi kunde ju inte bara åka förbi dem. Vi har skrivit med varandra länge fram och tillbaka och följt deras första resa i Spanien, så vi parkerade BlackExplorer utanför ställplatsen där de stod. Den ställplatsen är väldigt välbesökt av många svenskar som övervintrar där.

Vi hade inte sagt att vi skulle komma just den dagen eller den tiden. Vi tänkte bara slinka in och säga hej.

Så vi gick runt på ställplatsen och såg massor av fina husbilar. Man blir lite glad när man ser så många husbilsfolk som verkar njuta av livet. Jag tror det är runt 170 platser där.

Till slut hittade vi deras plats. Där stod Björn och tvättade av sin Knaus, för det hade kommit lite Calima under natten.

Vad är Calima undrar du kanske?

Jo, det är när sand från Afrika följer med regnet eller daggen och lägger sig som ett tunt lager på bilar, fönster och lack. Små små sandkorn som gör allt lite smutsigt. Inte så roligt, men det är en del av livet här nere.

Så det blev en riktigt trevlig stund. Mycket skratt, lite gott att dricka och många samtal om olika resmål och deras första resa i Spanien. Det är så roligt att höra hur andra upplever allt första gången.

Men efter några timmar var det dags att dra vidare igen. Vi kramades och önskade varandra en fortsatt fin resa.

Vi hade ju fler människor att möta längs vägen.

Christine och Rikard hade hyrt ett hus i Torrevieja och vi var inbjudna dit på lördagen. Så vi hade några dagar att slå ihjäl innan dess.

När vi väl kom fram blev det ett riktigt härligt återseende. Det är alltid något speciellt när man träffar vänner igen på vägen så här. Kramar, skratt och direkt började vi prata om allt möjligt.

Inte minst om deras resa till Marocko.

Det var riktigt intressant att höra om deras upplevelser där nere. Man sitter nästan och känner att man själv varit med på resan när de berättar.

Men kvällens stora projekt var middagen.

Christine hade bestämt att vi skulle göra fisksoppa tillsammans. Alla skulle vara delaktiga i matlagningen.

Men som det ofta blir…

Till slut stod jag och Christine i köket, medan Jeanette och Rikard satt ute i vardagsrummet.

Och där stod jag vid grytan.

Första gången i mitt liv som jag lagade fisksoppa. Men vet du vad… Den blev faktiskt riktigt god.

Så pass god att den blev väldigt uppskattad runt bordet. Det är något speciellt med att laga mat tillsammans när man är ute och reser. Samtalen blir längre och kvällen känns alltid lite varmare.

En riktigt trevlig kväll blev det.

Det blev en natt i Mil Palmeras, där vi stod förra året också. Men vädret denna gång var inte riktigt med oss. Förra gången i januari satt vi på stranden och solade med vänner och hade riktigt roligt. Den här gången satt vi inne och tittade ut över de kraftiga vågorna som slog in mot stranden.

Men det är mysigt det också.

Vi åt gott, satt länge och pratade och gjorde det som vi gör väldigt mycket – bara sitter och pratar.

Jag sitter ofta i soffan och Jeanette sitter i förarstolen. Där sitter vi och pratar, skrattar och smider planer om vart vi ska köra nästa dag eller vad vi ska göra när vi kommer hem.

Vi rörde oss också en del runt Santa Pola. Var ute och åt där och träffade många svenskar. Även några norrmän kom fram och hälsade på oss. Så roligt.

Vi fick också några fina timmar i solen nere vid La Marina när vädret äntligen sprack upp lite.

Men den stora grejen just nu är faktiskt något helt annat.

Det har kommit en hel del nya FÖRBUD här.

Är detta början på husbilsdöden i Spanien?

Ja, det är en fråga som många ställer sig nu.

Det sitter skyltar överallt längs stränderna runt Santa Pola och La Marina. Skyltar som säger att fordon bredare än 2,2 meter inte får köra där.

Inte en enda husbil så långt ögat kunde nå.

Vi berörs ju inte av detta eftersom vår plåtis bara är runt två meter bred. Men det innebär nog att det i framtiden mest kommer vara plåtisar på dessa platser.

Det är inga bommar eller höjdbegränsningar. Bara tydliga skyltar.

Och det här är något vi har funderat på i flera år – vad kommer hända när det blir för många husbilar?

Pratade med en engelsk kvinna i tvättstugan i Mar de Pulpí som bor i Spanien stora delar av året. Hon sa att det skrivs mycket i spanska tidningar om husbilar som står länge på samma plats.

Och många undrar samma sak: vad gör de med sitt gråvatten och svartvatten?

Ja… det undrar vi också.

För många flyttar inte på sig alls, för de är rädda att förlora sin plats.

Då ställer vissa ut en hink under gråvattnet och tror att det ser bättre ut.

De låter vattnet rinna ner i hinken och går sedan bort till närmaste buske och tömmer den.

Hur fan tänker man då?

Det är klart att lokalbefolkningen blir arga när de ser sådant.

Vi har ju tankar i våra fordon av en anledning. Kör iväg och töm dem var tredje eller fjärde dag och kom tillbaka igen.

Hur svårt kan det vara?

Så ja… jag tror att det kommer fler förbud.

Det byggs nya ställplatser, men inte i den takt som behövs. Egentligen skulle det räcka med enkla parkeringar där man får stå och där det finns möjlighet att tömma och fylla vatten.

Vi har ju allt i våra fordon för att klara oss själva.

Vi gjorde även ett stopp på en ställplats i La Marina som vi besökte flera gånger förra resan. En fransk ställplats med mest fransktalande gäster.

Enkel, men väldigt trevlig.

Förra året kostade den 12 euro och nu hade de höjt till 15 euro. El ingår inte, men det tar vi sällan nu för tiden. Vi klarar oss bra utan.

Det är inte elen vi är ute efter när vi kör in på en ställplats. Det är mest för att kunna ta ut lite saker och kanske duscha lite längre än man gör i Blackie.

Nu har jag bara suttit och skrivit av mig här märker jag.

Men tillbaka till själva resan.

Nu är vi ju på väg norrut igen. Och när jag tänker på det så känns det både bra och lite vemodigt.

Varje stad eller plats vi lämnar känns lite som ett farväl.

Ett tack för denna gång.

Och i tanken är jag redan lite i Frankrike. Jag längtar dit faktiskt. Hoppas bara att solen och värmen har hunnit dit också.

Jag ser framför mig hur vi sitter någonstans längs Medelhavet, äter musslor, känner den franska atmosfären och dricker ett glas rosé i solen.

Men vilken väg vi tar genom Frankrike är inte bestämt än.

Det är ju lite tid kvar.

Men nu höll jag nästan på att glömma något som hände här i Altea.

Vi satt på strandpromenaden i några sköna stolar längst fram mot havet. Drack varsin sangria och njöt av solen.

Bakom oss satt ett holländskt par och åt och skrattade.

Men när de skulle betala… då var kvinnans väska borta. De hade blivit rånade.

Ett svenskt par bredvid berättade att en kille hade satt sig bakom kvinnan en kort stund, samtidigt som en yngre tjej gick runt framför alla och försökte sälja parfym.

Troligen för att distrahera.Mannen i paret sprang iväg längs strandpromenaden på sin cykel för att försöka hitta rånaren, men det är svårt när man inte riktigt vet hur personen såg ut.Vi pratade lite med dem efteråt och fy fan vilken känsla det måste vara.

Vi tittade bara på varandra och sa: hade det hänt oss hade man ju varit helt handikappad.Så ett tips.När du sitter på en restaurang eller bar – dra benet genom väskremmen. Då känner du direkt om någon försöker ta den.

Ja… det hände mycket i denna blogg. Jag som trodde jag hade skrivkramp. Hahaha.

Nu ska vi fånga dagen här i Altea, äta lite frukost och packa ihop för att fortsätta köra norrut.

Så jag och BlackExplorer tackar för denna gång.

Vi hörs snart igen.

Robban 🚐