Blogg # 42

Mitt i allt skrivande i förra bloggen så glömde jag – eller rättare sagt undanhöll – en del från vår Alicante-upplevelse. Jag hade fullt upp med att berätta om så mycket annat.

Men nu åter till Alicante, en stad som vi bara älskar. Vi brukar lite skämtsamt kalla den för lilla Barcelona. Den har liksom allt, men i lite mindre skala. Vackert, trevligt och med en atmosfär som är svår att inte tycka om.

Sen gäller det ju förstås att man har lite tur med vädret också. Jag hörde om några som var där förra året och inte alls uppskattade Alicante. Det är lite svårt för mig att förstå, men solen kanske inte lyste på dem den gången. Eller så gillar de helt enkelt inte vackra städer… hahaha. Men hur man upplever en plats är ju så olika för alla, men det är ju inte rätt eller fel. Bara en känsla.

Vi var här första gången på vår långresa 2019 och då hittade vi en tapasbar som vi länge pratat om att besöka igen.

Och vet du?

Jag hittade den nästan direkt.

Den heter Vinomas. Ska du till Alicante så gå dit. Deras varma tapas är riktigt bra. Den här gången kom vi dock dit runt siesta tiden så de var på väg att stänga ner, så några tapas blev det faktiskt inte.

Men det gjorde ingenting.

Ett glas vin till Jeanette och en öl till mig satt väldigt fint ändå. Det var en söndag och det var mycket folk ute i rörelse. Gatorna var fulla av människor som strosade runt, pratade, skrattade och njöt av dagen. Det var en sån där skön känsla i luften. Mycket glada människor och många leenden.

Vi hade också fått tips om en ganska ny ställplats ungefär 14 kilometer från Alicante centrum. Den heter Lomas de Balsares Camper Park. Lägg den på minnet om du är i området. De satsar ordentligt där och bygger ut hela tiden. Restaurang ska byggas och poolområdet utvecklas. Platsen finns också på Park4Night. Och om du är mer nyfiken på denna Ställplats, jag menar mer om du är nyfiken på hur den verkligen ser ut så ligger den på vår senaste youtube film,vlogg.

När vi skulle in till stan tog vi scootern. Mini-Blackie som vi brukar kalla den.

Så himla smidigt.

På ungefär tjugo minuter var vi nere vid hamnen. Mycket tack vare Google Maps. Jag har ju en liten mobilhållare som jag köpte innan vi drog iväg och monterade under resan. Kanske har jag redan berättat det… minnet är bra men kort ibland.

Vi parkerade scootern bland stora motorcyklar som såg ut som riktiga monster. Men vår lilla maskin fick också plats där. Den stod tryggt medan vi gick runt i stan.

Vi strosade runt bland gator och torg och var båda väldigt glada. Vi hade ju längtat tillbaka hit.

Men resan fortsätter ju. Vi är på väg norrut nu.

På vägen stannade vi även i Peñíscola igen. Vi sov där på vägen ner också, då i ösregn. Den här gången regnade det inte, men jag var helt slut. Så vi drog handbromsen, lagade lite mat och tog det lugnt.

Jag måste erkänna en sak.

Jag älskar att köra i Europa.

Men något har förändrats med mig.

Förr när jag körde bil så var stereon alltid på hög volym. Musik hela tiden.

Nu älskar jag istället att köra i tysthet.

Vad har hänt egentligen?

Men det är något med lugnet i bilen eller plåtisen. När det är tyst så följer jag bara vägen och trafiken och låter tankarna vandra. Det är då jag bearbetar saker bäst.

Samtidigt, mitt i all den där tystnaden, så har vi många goa samtal. Såna där som bara kommer naturligt när man är på rull. Vi kan prata i timmar om allt möjligt. Om familjen, stugan och vad som komma skall. För det är mycket runt oss nu.

Elmia Husvagn & Husbil hörde ju av sig igen… så hjärnan går på högvarv.

Och där sitter vi, mitt i allt, och pratar, tänker och planerar – samtidigt som vi tittar ut över landskapet och alla vackra omgivningar som bara susar förbi utanför fönstret.

Visst händer det att vi lyssnar på musik tillsammans, eller på någon podd.

Men ofta sitter Jeanette bredvid och håller på med mobilen. Hon kanske skriver ett inlägg, kollar upp nästa ställplats eller planerar vart vi ska stanna till. Då är det ganska skönt för henne att kunna koncentrera sig på det.

Det ska ju vara musik i många inlägg också.

Så tystnaden passar oss ganska bra.

Men ibland finns det ändå en liten känsla som gnager.

Vi kör ju många mil och man vet aldrig om något skulle hända med plåtisen. Klart det kan hända var som helst, men när man är ute och reser långt bort känns det lite större.

Jag kan inte låta bli att tänka ibland… tänk om man får punktering på motorvägen? Eller om något skulle skita sig med motorn.

Lampan till generatorn lös ju en snabbis innan vi lämnade Sverige. Då blev jag kall i byxan direkt. För det var ju precis det som hände med husbilen i Spanien för några år sedan. Då fick vi byta generator och det slutade med två hotellnätter i Valladolid.

Så när den där lampan lyste igen kände jag bara:
fan… inte en gång till.

Men jag började googla lite, som man gör. Och ja… man får ju alltid så många “bra” svar där… eller?

Det jag fick fram var att kolla startbatteriet, och det gjorde jag. Det var i bra skick, så det kändes lugnt. Sen kunde det tydligen vara något så enkelt som lite fukt på remmen till generatorn. Och det verkar faktiskt stämma, för lampan har inte lyst sedan dess.

Men jag tror inte jag är ensam om de här tankarna… eller?

Det finns ju en hel del som kan hända när man är ute så här. Samtidigt vet man ju att det mesta faktiskt går att lösa. Men känslan… den kan ändå vara lite stressande.

Nu har vi ju inte kommit hem än heller. Vi har över 200 mil kvar. Och med min “tur” så känns det ju nästan som att något kommer hända bara för att jag tänker på det.

Men jag har ju inte sagt det högt…

bara skrivit ner det här.

Så då har jag väl inte jinxat det… eller?

Jag pratar inte så mycket med Jeanette om den känslan. Vill inte ta upp något som inte har hänt. Men ibland är det skönt att skriva av sig lite.

Kanske känner du igen den känslan själv?

Att man tänker något men inte riktigt vill säga det högt.

Vi män har nog fler tankar än vad många tror. Vi bara pratar inte alltid om dem. Hahaha.

Nu blev det lite djupt där.

Tillbaka till verkligheten igen.

Peñíscola.

Varför har vi egentligen aldrig fastnat för den staden? Kanske för att vi alltid bara stannar där över natten och sedan kör vidare. Men någon gång ska vi ta oss upp i den gamla delen och gå runt där.

Om vi nu kommer tillbaka igen.

Man vet ju aldrig i dessa tider. Det känns ibland som om konflikter dyker upp överallt. Tänk om alla bara kunde vara vänner så vi kan fortsätta resa runt och njuta av livet.

Samtidigt som jag sitter här och skriver min dagbok så jobbar vi också med förberedelserna inför vårt besök i Sveriges riksdag i april. Både jag och Jeanette sitter ofta med våra datorer på kvällarna och jobbar med olika projekt.

Precis så är det just nu.

Men först har vi siktet inställt på cava-distriktet där det sägs finnas runt fyrtio producenter av cava i en liten by. Det ska bli riktigt kul att upptäcka.

Efter det tänker vi rulla vidare till Empuriabrava. Där ska vi landa igen en sväng, fylla på med lite saker vi vill ha med oss hem från Spanien och göra sista bytet av gasolflaska.

Sen…

då väntar Frankrike.

Och det kommer jag garanterat skriva mer om snart.

Har du varit i Alicante? Vad tyckte du?

Robban 🚐❤️