Blogg # 43

Vi lämnade Alicante och började rulla norrut igen. Lite sådär lagom nöjda, lite sådär lagom trötta – och med ett tydligt mål i sikte. Peñíscola.

Vi visste ju exakt vart vi skulle stå. Samma plats som på vägen ner. En sån där plats som sitter i kroppen. När man redan innan man är framme börjar varva ner, nästan känner hur man parkerar, lagar lite mat och bara landar.

Men nej då.

När vi rullade in var hela området avspärrat. Polisband, polisbil och helt stängt. Den där sköna känslan som man byggt upp under sista milen… den försvann rätt snabbt kan jag säga. Om det var regnet som ställt till det eller något annat, det vet jag inte. Men där stod vi. Planen var borta.

Tur att vi ändå har varit ute ett tag och lärt oss att det alltid är bra att ha en plan B. Vi drog direkt till en annan plats vi stått på tidigare. Och det fick bli en sån där “bara sova”-plats. Inget krångel, ingen prestige. Bara parkera, fixa lite käk och krypa ner.

Och vet ni vad – ibland är det precis det man behöver.

Nästa mål var cava-distriktet runt Sant Sadurní d’Anoia, strax utanför Barcelona. Och jag blir glad bara jag skriver det.

Det här är ju faktiskt lite av Spaniens egna “Champagne”. Över 90 % av all cava produceras just här, i och runt den lilla byn. Så det är inte så konstigt att man känner att hela stället andas bubbel.

Det är något speciellt med de där områdena. Stoltheten i hantverket. Historien i byggnaderna. Man känner att det sitter i väggarna på riktigt. Det är som att hela området andas det de gör.

Vi har ju varit i Champagne flera gånger, men det här är något annat. Lite råare, lite mer jordnära – och väldigt, väldigt charmigt.

Vi besökte fyra olika cavahus. Jag är såld direkt varje gång. Gamla byggnader från 1500-talet, tjocka väggar, sval luft och en känsla av att här har folk slitit i generationer. Det är nästan så att man går lite långsammare där inne, som att man inte vill störa något.

Vi gjorde även en guidad tur på Codorníu. Och det var något extra. 20 meter ner under jorden. Tunnlar som sträcker sig över 30 kilometer i flera plan. Allt handgrävt. Och så åker man runt där nere med ett litet tåg. Det är nästan svårt att ta in. Lite som katakomber, fast med bubbel.

Och där nere… det händer något. Det blir tyst på ett annat sätt. Man går där och tittar på väggarna och tänker på hur många som gått där före en. Hur mycket arbete som ligger bakom varje flaska.

Och så avslutade vi med provning. Cava och choklad. Det är svårt att klaga på livet då.

Vi tog scootern mellan gårdarna. Allt låg bara några kilometer bort från ställplatsen, som dessutom var gratis. Ibland är det så enkelt att man nästan blir förvånad.

När vi skulle vidare passade vi på att åka runt och köpa med oss några flaskor. För ja, det är begränsat hur mycket man får med sig på en scooter.

Har du vägarna förbi – stanna här en dag. Det är värt det.

Nästa stopp var Montserrat. Och jag kan säga direkt – jag var inte beredd på vad som väntade.

Montserrat är alltså inte bara ett berg, utan en hel bergskedja som reser sig upp som något nästan overkligt ur landskapet. Klostret ligger på ungefär 700 meters höjd, och de högsta topparna når över 1 200 meter. Och det känns kan jag säga.

Vi körde hela vägen upp med Blackie. Fullastade, med släp och allt. Det var en upplevelse i sig. Vägarna, svängarna, höjden… man kände att nu händer det något.

Men när vi väl kom upp fick vi snällt vända i en rondell. Där fanns det ingen plats för oss. Bara bussar.

Så vi rullade ner igen och lyckades till slut hitta en plats framför en buss. Tur var väl det, annars vet jag inte hur långt ner vi fått köra.

Sen började vi gå.

Och det är svårt att beskriva det där stället. Bergen, formationerna, utsikten. Man känner sig ganska liten där uppe. Det är som att allt öppnar upp sig och man bara står och tittar. Det blir nästan tyst, fast det är folk runt omkring.

Det sägs att över två miljoner människor besöker Montserrat varje år. När man står där uppe så förstår man varför.

Vi tog även spårvagnen upp ännu högre. Den går rakt upp känns det som. Och där uppe öppnar sig vandringsleder och vyer som är helt otroliga. Det är ett sånt där ställe där man inte riktigt vet vart man ska titta först.

Vi gick runt, filmade, tog bilder och bara tog in allt. Så glad att vi åkte dit.

Vi gick även in i kyrkan. Och där gjorde jag det som blivit en grej för mig. Jag köpte två ljus. Ett för mamma och ett för pappa.

Inte för att jag är särskilt religiös. Men det är mitt sätt att visa att jag tänker på dem. Oavsett var de är. Det är en liten stund för mig själv där inne, mitt i allt annat. Och det känns bra i mig, och det är det som räknas.

När vi kom dit fick vi en parkeringsbiljett och jag sa till Jeanette att det kostar ju bara 20 euro, det är det värt. Problemet var bara att jag inte hade läst på riktigt. Det var per timme. Så notan landade på 80 euro. Lite väl saftigt kan man tycka. Men i efterhand… det var ändå värt det.

Vi rullade vidare till Empuriabrava, ett ställe vi verkligen gillar. Ni som hängt med oss vet ju redan. Kanalerna, lugnet, känslan. Man förstår varför det kallas Spaniens Venedig. Det blev en natt där, bara för att landa lite.

Sen var det dags att dra vidare.

Vi stannade i La Jonquera innan vi körde över till Frankrike. Och alltså… fransmännen där inne. Det är som Ullared, fast med sprit. Kundvagnar fulla med Pernod och annat starkt. Vin har de ju redan så det räcker och blir över hemma, men här laddas det upp rejält.

Själv var jag ute efter något helt annat. Licor 43. Ja, jag vet hur det låter. Men det finns en anledning. Och den sparar jag till nästa blogg… eller den efter.

Vi rullade in i Marseillan Plage. Ett ställe vi verkligen tycker om. Men kommer du hit på vintern och tror att det är full fart – då är du fel ute. Det är ganska dött. Lite som att staden står och väntar på sommaren.

Men det gjorde inget. Vi var i Frankrike igen. Bara det räckte långt.

Ställplatsen kostade 6 euro per natt. Ingen el, men tömning och vatten fanns. Enkelt och smidigt.

Vi hade verkligen längtat efter att sätta oss på en restaurang och äta musslor och råbiff. Vi gick runt i det som nästan kändes som en spökstad, men vi visste ju hur det är här på sommaren. Till slut hittade vi en genuin fransk restaurang med fullt av folk. En sån där plats där man känner direkt att här blir det bra.

Jeanette tog musslor och jag tog en råbiff. Och som alltid – vi delar. Smakar av varandras. För vi gillar ju båda delarna. Det är något speciellt med de där måltiderna man längtat efter länge. När man väl sitter där så släpper man allt annat.

Tanken var att vi skulle stanna i området i en vecka. Bara njuta och landa lite.

Men efter tre dagar kände vi det båda två.

Det var för kallt. Och sen kom det som verkligen satte stopp för den där lugna utesittar-känslan… myggen. Efter allt regn vi haft längs resan så hade de vaknat till liv ordentligt. Och det var inga små rackare heller, det kändes som rena jumbojet-plan som kom flygande. Många var de också.

Så där satt vi… i Frankrike… och blev uppätna istället för att njuta.

Och då kom den där känslan.

Vad gör vi egentligen? Ska vi bara sitta här och dra ut på dagarna?

Nej.

Vi bokade om färjan med Stena Line. En hel vecka tidigare. Det har aldrig hänt innan. Vi brukar alltid maxa resan, hålla i det sista och verkligen ta vara på varje dag.

Men den här gången kändes det bara så självklart.

Vi ville hem. Till barnen. Till barnbarnen. Och det var nästan lite konstigt hur rätt det kändes i magen när beslutet var taget.

Vi hade fortfarande 165 mil kvar upp till Kiel och några stopp längs vägen. Men det tar vi i nästa blogg.

Och ja… då ska jag också berätta vad jag egentligen skulle med den där flaskan Licor 43 till.

Här tackar jag, Robban och Blackie för denna gång – vi ses snart igen längs vägen.🚐❤️