Blogg # 44

Hej o hopp…

Då var vi hemma. Eller ja, hemma och hemma… vi har ju varit hemma i typ tre veckor nu, men det känns nästan lite märkligt att ens skriva det, för vad hände egentligen? Det känns som att någon tryckte på fast forward så fort vi rullade in på uppfarten, för allt bara sprang på oss direkt. Du vet när man tänker att nu ska vi landa lite, ta det lugnt och bara vara… och så hinner det gå en dag, två dagar, och sen är man inne i allt igen utan att riktigt förstå hur det gick till.

Samtidigt sitter man där och funderar på om vi verkligen var borta i över tre månader, för nu när vi sitter här i stugan igen så känns det mer som att vi varit iväg i fem veckor, max. Det är nästan lite skrämmande hur snabbt man hittar tillbaka in i samma spår, samma rutiner och samma tempo, och det är nog därför jag försöker bli bättre på att verkligen stanna upp när vi är ute och reser. Ta in platserna, känslan, lukterna och ljuden, för när man sen sitter där i efterhand och tittar på bilderna så händer något. Då kommer allt tillbaka igen, som att man kliver rakt in i minnet och är där på riktigt en gång till.

Men först… familjen. Den där känslan när man äntligen får krama om dem igen, den går inte att jämföra med något annat. Min lilla Alba, som var så liten när vi åkte, och alla mina andra barnbarn där jag får vara “Robban”, det är en kärlek som är så stark att den nästan inte går att sätta ord på. Och Jeanette känner ju exakt samma sak. Man kan resa hur långt som helst och uppleva hur mycket som helst, men det är ändå där allt landar till slut.

Och ja, vi har fortfarande inte packat upp allt. Du kanske tänker att vi bara är lata, men sanningen är att det inte handlar om det alls. Det handlar om att livet händer. Och det är ju inte så att vi bara kom hem och satte oss ner heller, för ganska direkt efter att vi rullat in så packade vi om lite snabbt och drog ner till Göteborg, för att fira Jeanettes yngsta dotter som fyllde jämt, och det är ju också en sådan där grej som sätter allt i perspektiv. Att få samla familjen, vara tillsammans, fira något viktigt och bara få vara i stunden, det är något man verkligen uppskattar ännu mer när man varit iväg ett tag. Det blev en dag fylld av skratt, kramar, god mat och den där härliga känslan av att alla är samlade, och någonstans där mitt i firandet så slog det mig igen hur fint det är att kunna kombinera det här livet vi lever, med resor och frihet, men ändå alltid ha något att komma hem till.och just nu händer det mycket. Väldigt mycket. För samtidigt som vi har varit ute och rullat runt i Europa så har vi jobbat en hel del också, och inte med vad som helst utan med något som vi verkligen tror på – https://www.mycampfire.se .Vår lilla, eller ja, ganska stora bebis nu.

Vi har haft så otroligt roligt med Marie och Fredrik under den här resan, med skratt längs vägarna, sena kvällar och fler Teams-möten än jag ens kan räkna. Och ärligt talat, tur var väl det, för vädret i Spanien i år var ju inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Så istället för att sitta ute varje kväll så satt vi där inne och byggde något som vi verkligen tror på, och nu ligger det ute på riktigt. En plats där man kan logga sina resor, dela med sig av platser, få inspiration och snart även planera hela sin resa med stopp, avstånd, tid, kostnader och allt däremellan. Det är något vi själva saknat länge, och nu börjar det bli verklighet.

Men livet är ju inte bara uppbyggnad och glädje, för självklart så skulle det börja strula också. Vi körde ungefär tusen mil nere i Europa utan minsta problem, Blackie gick som en dröm hela vägen, och man började nästan känna att det här går ju hur bra som helst. Men så fort vi kom hem till Sverige igen dök den upp, den där lilla gula lampan. Check engine. Och innan man ens hunnit tänka klart så kom nästa meddelande, AD Blue-fel, och där någonstans kände man att nu… nu kan det bli dyrt.

Vi hade ju dessutom ett uppdrag framför oss. Bauergården. Föreläsning. Sova i bilen. Blackie behövde funka. Vi fick en tid hos Fiat i Tuve, men när de sa nästa vecka så kände man ganska snabbt att det inte skulle fungera, så vi drog till en kompis på Backaplan som läste av och släckte koderna. Vi kände ett visst lugn, men det tog inte många kilometer innan allt lyste igen. Det var först när vi kom till Holmgrens Fritid i Öggestorp som det vände. Martin kopplade upp bilen, tittade lugnt och konstaterade att det var Nox-sensorn, och sa sedan att det här fixar vi. Den känslan när någon bara säger att det löser sig, den är svår att beskriva men gör något med hela kroppen.

Mitt i allt detta skulle jag bara tvätta bilen, för jag klarar verkligen inte av att köra runt i en skitig plåtis, särskilt inte när vi skulle till Bauergården. Så där stod jag och tvättade både plåtis och släp och kände mig ganska nöjd, tills jag plötsligt ser en skruv i bakdäcket. Där och då kände jag att nu får det vara nog, men som tur var så höll däcket luften och Holmgrens sa att de kunde fixa det också.

Och mitt i allt det där… så händer ju det fina.

Vi drog upp till Vista Kulle Fruktodling och hämtade fler lådor med vår Äpple Spritz, och det är något speciellt varje gång man är där. Och sen kom kvällen hos Micael och Fia Forsmyr. Alltså… vilken kväll. Du vet när man säger “vi stannar en stund”… och så blir det en sån där kväll där man till slut tittar på klockan och tänker “men hur blev det så här sent?” Vi klev in där med den där goa känslan direkt, ni vet när det inte är stelt, inte uppstyrt, utan bara… varmt. Sånt där man inte kan planera fram, det bara finns där. Maten stod på bordet, dofterna slog emot en och man kände direkt att det här kommer bli bra.Och det blev det.Samtalen drog igång nästan direkt, och som så många gånger förr så hamnade vi ganska snabbt i Frankrike. Alltså… det landet. Vi kan inte släppa det. Och när man sitter med människor som känner exakt samma sak så blir det ju inte bara ett samtal, det blir nästan som att man åker dit igen i huvudet.Vi pratade om små byar man snubblat över, om ställplatser man inte riktigt vill tipsa om för att man vill ha dem lite för sig själv, om maten som aldrig riktigt går att beskriva utan att bli hungrig, och om de där morgnarna när man går till ett litet bageri och kommer ut med något varmt i handen och bara står där en stund och njuter.Och mitt i allt det där… skratten.För det är ju det som händer när man sitter sådär. Någon berättar något, någon annan fyller i, och plötsligt sitter man där och skrattar så man nästan tappar tråden. Det är inte planerat, det bara blir . Och det är väl egentligen det som är hela grejen. Inte bara maten, inte bara platsen – utan människorna.Tiden bara flög iväg, och det var en sån där kväll där man egentligen inte vill bryta upp. Men till slut gör man det ändå, med en sån där go känsla i kroppen och med minnen som man vet att man kommer bära med sig ett bra tag framöver. En sån kväll.En sån man inte glömmer.

När vi sedan kom till Bauergården så fortsatte den där känslan. Angela på Caravan Club Småland tog emot oss med en värme som gjorde att man direkt kände sig hemma, och vi var ju där i två dagar, inte bara för att hålla en föreläsning utan för att faktiskt vara en del av allt som hände. Fredagskvällen satte tonen, med Tobias från Dalum och Hilda som lagade viltgryta på stekhäll över björkved, och hela platsen fylldes av den där doften och stämningen som gör att man bara vill stanna kvar. Folk samlades, skrattade, pratade och njöt, och vi fick möjlighet att lära känna många av dem.

Lördagen var dagen för vår föreläsning, och vi älskar verkligen det där, att stå där och prata om livet på hjul och känna att det landar. Och det gjorde det verkligen. Man såg det i blickarna, i skratten och i igenkänningen, och efteråt när folk kom fram och ville prata vidare så kände man att det här betyder något. Och helgen fortsatte med mer umgänge, god mat från Bauergårdens restaurang, trubadur och en stämning som gjorde att det kändes mer som en upplevelse än ett uppdrag.

På vägen hem orkade vi inte hela vägen, så vi stannade i Ulricehamn. Vi lagade mat, tog ett glas vin och bara landade. Morgonen efter, tidigt som vanligt, gjorde jag kaffe och började rulla iväg, men fick syn på en husbil längre bort som såg bekant ut. Det visade sig vara Per och Linda, (ReiseLinda )och efter en liten tutning stod vi där och skrattade tillsammans. Det blev en spontan fika, många samtal och ännu ett sådant där möte som gör att man älskar det här livet.

Resan fortsatte sedan till Larssons Livs i Sexdrega, där vi pratade med Mats om vår Äpple Spritz och frågade om han ville ta in den i butiken. Efter att både han och Tobias och övrig personal fått smaka så var svaret ja, och det är en speciell känsla att se något som började som en idé nu faktiskt stå på en hylla i en butik.

Så vad hände egentligen? Vi kom hem, och livet drog igång direkt. Problem, skratt, möten och nya steg framåt, allt på en gång. Och nu försöker vi faktiskt göra något vi inte riktigt hunnit med än, att stanna upp lite, njuta av att vara hemma och bara låta allt landa.

Så jag och Blackie tackar för denna gång.

Kram
Robban