Blogg # 45

Hejsan.

Nu är verkligen våren på gång. Det känns i hela kroppen, även om vi fortfarande har minusgrader vissa nätter och man ser frosten på gräset så är våren på g. Men ändå… det är något med solen nu. När den träffar ansiktet så vet man. Det är på gång. Det växer så det knakar där ute och jag går mest och väntar på den där dagen när björkarna slår ut. Då är det på riktigt.

Men innan jag drar iväg i alla vårkänslor så måste jag ju berätta vad det egentligen var för fel på Blackie.

Det var en Nox-sensor.

Tydligen ett ganska vanligt fel på dieselbilar, vilket ju är både skönt och lite irriterande på samma gång. Skönt att det inte var något värre, men ändå… det är ju en kostnad man helst slipper. I vårt fall gick det som tur var på garantin, och det var ju en sån där lättnad som man känner i hela kroppen. Så nu är det bara att tuta och köra igen.

Och det gör vi verkligen.

Samtidigt som Blackie fick sin dos av kärlek så lämnade vi in vår “vanliga” bil. Ja, jag vet… vanlig bil… det låter nästan konstigt att säga nu för tiden. Men vår personbil behövde lite kärlek den också, med service och fyra nya sommardäck. Skönt att ha den i ordning, för även om vi älskar att rulla med plåtisen så funkar det inte alltid att ta den när man bara ska göra lite ärenden.

Så idag drog jag igång pappas gamla häck.

Jag ärvde ju min fars gamla bil, och den gör verkligen sitt sista ryck nu innan vår andra bil är klar. Sen åker den till skroten, men just idag var den guld värd. Den tog mig dit jag skulle, och det var faktiskt till något som jag borde gjort för länge sedan.

Jag var och lämnade blodprov.

Och nu undrar du säkert vad det var för prov.

Jo… det låg ett kuvert i brevlådan häromdagen från Västra Götalandsregionen. Ni vet känslan när man ser ett sånt där brev… “vad är nu detta då?” tänker man. Men den här gången var det faktiskt något bra. Jag hade blivit erbjuden att lämna blodprov, gratis, för att vara med i en undersökning gällande prostatan.

Och det där är ju något jag tänkt på länge.

Att jag borde ta tag i det.

Men du vet hur det är… man skjuter på det. Tänker “jag tar det sen”. När jag jobbade som anställd så gjorde man ju det varje år, men nu är det fyra år sedan sist. Fyra år. Och det har gnagt lite i bakhuvudet hela tiden.

För man vill ju upptäcka saker i tid.

Och det blir ju inte bättre av att jag haft en kronisk prostatainflammation i kroppen i över 20 år. Det började en gång när jag stod och målade ute på våren och fick kallt drag rakt igenom kroppen. Det slutade med flera vändor till Carlanderska i Göteborg innan de kunde konstatera vad det var. Ofarligt, ja… men det kan störa som bara den när det väl sätter igång.

Så nu stod jag där.

Tog provet.

Och tankarna började ju snurra.

Pappa fick ju prostatacancer på äldre dagar. En sådan där variant som många män får, som går att hålla i schack, men ändå… det sätter igång tankar. Man börjar känna efter. “Känner jag något?” “Är något fel?” “Eller inbillar jag mig bara?”

Livet är ju skört.

Men samtidigt… man får inte måla fan på väggen.

Så jag försöker släppa det där och tänka på allt det roliga som faktiskt händer. För det gör det. Hela tiden känns det som.

Vi har till exempel blivit ambassadörer för Royal Camping.

Alltså… hur kul?

Det känns så rätt. Du kommer få se massa nyheter, prylar och inspiration framöver hos oss, och det är verkligen ett samarbete som passar oss perfekt. Glamping för camping, på riktigt.

Och mitt i allt detta så rullar vardagen på.

Jag fixar en del här hemma, sådant som måste göras. Imorgon kommer sotaren, och då får jag lösa med stegen på taket som jag fått lite backning på. Den ska säkras upp bättre så att de kan jobba tryggt och säkert. Sånt där man kanske skjuter på… tills någon säger att “nu får du fixa det”.

Sen planerar vi att dra iväg i helgen.

Vi ska åka och hälsa på Christine och Rikard i Holsljunga ,de driver Holsljunga camping, hänga lite med dem och höra hur deras sista del av resan hem gick. Det ska bli riktigt kul. Vi har ju fått så mycket bra tips av dem när vi varit ute i Europa, så det känns fint att få träffas igen och bara tjöta och skratta.

Men… jag har ju lite projekt här hemma också.

Vi har två altaner som verkligen behöver lite kärlek nu innan sommaren. Bakaltanen tänkte jag slipa av. Ja, jag vet… “slipa av?” tänker du. Men alltså, att bara tvätta den räcker inte. Den ser inte bra ut. Och jag vill inte hålla på med trallolja heller. Har aldrig gjort det, och kommer aldrig göra det.

Varför?

Jo, för så fort du börjar behandla trä med olja så startar du en process. Alger älskar det. Och det blir bara mörkare och mörkare med tiden. Det gillar jag inte. Jag vill ha det rent, ljust och naturligt.

Framverandan däremot… där har svärmor varit framme med svart lasyr. Den är kolsvart. Och ja… den ska göras om. Antingen slipa ner allt eller måla om hela. Sen har vi lite plåt som behöver färg också.

Det är sådant där som alla som har hus vet om.

Och jag gillar det… när jag väl kommer igång.

Men jag är ju sån. Antingen gör jag det ordentligt… eller så gör jag det inte alls. Tills jag måste. Haha.

Men jag lovar, jag kommer visa när jag drar igång. Nu har jag sagt det… så nu kan jag inte smita undan.

Vi ser verkligen fram emot vårt Bubbel & Babbel-event på Valborg.

Alltså… det kommer bli så roligt. Fullbokat, dubbelt så många som sist, och det känns både pirrigt och sjukt kul. Många nya ansikten, god mat, något gott i glasen och lite överraskningar som vi planerat in.

Och ja… vi trodde ju inte i vintras att det skulle bli så här stort.

Men det blev det.

Och planeringen? Den är klar in i minsta detalj. Såklart.

Nu sitter jag här igen, klockan är 22.00 och jag börjar känna att det är dags att krypa ner. Imorgon väntar nya grejer. Vi ska träffa ett företag som du kommer få höra mer om snart, men först… packa plåtisen. Kläder, mat, allt som behövs.

För vi drar nog iväg ett par dagar.

Och ja… just det.

Glömde jag säga det?

Vattenpumpen i Blackie har börjat strula också.

Såklart.

Antingen är det en packning… eller så är den bara slutkörd. Jag har tömt hela systemet nu och ska fylla på imorgon igen, så då märker vi om det funkar… eller om det är dags att börja skruva igen.

Önska mig lycka till.

Och den här bloggen… ja, den blev kanske lite spretig. Tankar högt och lågt. Men det är väl lite så livet är just nu.

Kram från Robban och Blackie.

Vi syns på vägarna.