Blogg # 47

Blogg 47 redan…

Det känns som vi hunnit med hur mycket som helst bara senaste dagarna egentligen. Ena stunden går man hemma och grejar i stugan, nästa står man mitt bland mullrande V8:or, burgardoft och folk som kommer fram och tjötar som om man känt varandra i flera år. Och jag gillar nog just det där mest. Att ingen vecka riktigt blir som man tänkt sig.

Denna gången hamnade vi hemma på vår egen ställplats i Fritsla lagom till årets första motorträff som körs varannan onsdag här i byn. Den 6 maj var det premiär för året och herregud vad folk det kom. När vi sedan gick upp en sväng på själva träffen och gick runt bland alla bilar så fick jag faktiskt ett sådant där riktigt nostalgimoment. Där stod nämligen en gammal Televerksbil. En riktig gammal goding. Och bak i en Volvo Duett hade kvinnan som ägde bilen ställt upp massa gamla telefoner från förr. Alltså direkt när jag såg dem så började minnena komma tillbaka. Mamma jobbade ju hela sitt liv på Televerket så hemma hos oss fanns det alltid telefoner överallt känns det som. Och ofta hade vi de senaste modellerna långt innan många andra. Och visst hade vi Cobra-telefoner hemma också. Den där gröna ni vet. Hahaha… jag kan fortfarande se den framför mig. Och vi hade knapptelefon tidigt hemma också vilket var rätt häftigt på den tiden. Det känns nästan lite galet idag när man tänker på hur stort det faktiskt var då. Men det är rätt fint ändå hur en gammal bil och några telefoner plötsligt kan kasta tillbaka en många år i tiden på bara några sekunder. Det är nog därför jag gillar sådana här träffar så mycket också. Det handlar inte bara om fordon. Det handlar om minnen.

Jag fick höra att det var runt 247 bilar på plats. Och det är faktiskt rätt häftigt för lilla Fritsla. Det var jänkare, gamla klassiker, mullrande V8:or och sådana där bilar som gör att man automatiskt börjar gå lite långsammare bara för att hinna titta ordentligt. Och det märks verkligen att folk uppskattar dessa kvällar.

Bow’s Diner stod bredvid parkeringen och grillade burgare så det doftade sådär farligt gott över hela området. Kaféet var fullt med folk och överallt stod människor och pratade, skrattade och bara njöt av kvällen. Det är något speciellt med sådana träffar.

Och vi hade faktiskt gjort det riktigt mysigt för oss nere på ställplatsen också. Lite eget camp, god mat och bara njuta av solen. Eller ja… njuta och njuta. Till slut fick jag faktiskt dra ut markisen för solen stekte rätt bra på oss där nere. Men jag klagar inte. Inte en sekund.

Det kom faktiskt ner en hel del folk till oss också under kvällen. Många som följer oss på våra kanaler och ville stå och tjöta lite. Och jag älskar ju sådant där. När man bara står och pratar om livet, resor, husbilar och allt möjligt mellan himmel och jord.

Det blir så himla personligt när man träffas på riktigt.

När vi sedan gick upp en sväng på själva träffen och var på väg tillbaka “hem” till ställplatsen så stod där en riktigt fin jänkare precis vid nerfarten.

Och där stod en go gubbe från Landvetter och väntade in oss. Han hade parkerat precis vid vår nerfart till Ställplatsen. Kronogärdets Ställplats.

Han hade åkt själv på träffen denna gången men jag tror han nämnde minst tio gånger att frun egentligen också brukade vara med. Hahaha. Så himla go. Och det där är också lite charmen med sådana här kvällar. Folk kommer fram och börjar prata som om man känt varandra länge.

Precis så som vi gillar det.

Samtidigt är det full fart framåt nu med MyCampfire.se också. Vi håller på att planera inför vår kick off och det skall faktiskt bli riktigt roligt att samla ihop allt inför framtiden och våra visioner. Det händer mycket just nu. Fler börjar hitta in.
Fler börjar förstå vad vi vill bygga. Och det känns väldigt kul.

Vi skall ju dessutom vara med på Boråsträffen och visa hur MyCampfire fungerar och prata om varför sådana här platser, träffar och möten faktiskt betyder så mycket för oss som älskar det mobila livet.

För det handlar ju egentligen om mycket mer än bara husbilar. Det handlar om gemenskap.

Om frihet.
Om möten.
Om historier.
Om att våga leva lite mer.

Och ja… vi är ute och åker mycket nu. Fast “flänger” låter nästan stressigt. Så känns det faktiskt inte.

Mer att vi lever.
Rullar.
Upptäcker. Kors och tvärs.

Just nu väntar jag mest på att få hem mitt tvillingkort till routern igen.

Och där kommer vi till ännu ett klassiskt “Robban-moment”. Jag hade nämligen slarvat bort det. Eller ja…
jag trodde det i alla fall.

Vi har ju använt WIFI.se:s travel router under långresan och den har verkligen varit grymt bra för oss. Denna gången körde vi dessutom med e-sim och det fungerade faktiskt väldigt smidigt. 400 GB i månaden hade vi i vårt Europapaket. Och ja…
vi gör faktiskt slut på det. Jag vet att det låter helt galet mycket.

Men ni får tänka på att vi laddar upp YouTube-filmer, streamar tv och använder internet nästan hela tiden när vi är ute länge.

Det blir mycket Netflix och serier på kvällarna när solen gått och lagt sig och man kryper in i Blackie efter dagens äventyr.

Men hemma använder vi vårt tvillingkort istället eftersom vi har obegränsat här hemma.

Problemet var bara att det låg i min plånbok. Och plånboken…
den var borta. Alltså verkligen borta. Jag letade överallt. Och då menar jag verkligen ÖVERALLT.

I stugan.
I bilen.
I Blackie.
Under säten.
I jackor.
I lådor.
Högt och lågt.

Jag höll på att bli fullständigt galen. Till slut gick det så långt att jag fick spärra allt. Bankkort, körkort… hela köret. Och bankkorten brydde jag mig egentligen inte så mycket om. De skickar ju bara nya. Men körkortet… Alltså herregud vad jobbigt jag tyckte det var.

Nytt foto.
Nya papper.
Nytt allt.

Jag såg redan framför mig hur jag skulle sitta där och försöka se normal ut på ett nytt körkortsfoto också. Bara det är ju ett projekt i sig. Men vad tror ni händer då? Jo då. Nere i plåtisen, i en liten förvaringsficka vid Jeanettes säng… där låg plånboken så fint och väntade på mig.

Jag tror faktiskt jag bara stod och stirrade på den först.

Ni vet när man blir så trött på sig själv att man nästan börjar skratta istället.

Men som tur var kunde jag ringa Transportstyrelsen och häva spärren på körkortet igen. Så med lite BankID och några knapptryck senare var jag tillbaka på banan.

Och de nya bankkorten låg dessutom i brevlådan bara två dagar senare. Så det slutade ju faktiskt rätt bra ändå. Även om Jeanette nog tyckte det var väldigt märkligt att jag lyckades skapa full kris av en plånbok som låg tre meter ifrån mig hela tiden. Men det är väl lite så det är att vara jag ibland.

Lite rörigt.
Lite fullt ös.
Och väldigt mycket känslor och skratt i samma röra.

Så nu tackar jag för denna gången.

Jag, Robban… och Blackie såklart.

Vi hörs snart igen.