Blogg # 49

Jag gick och la mig tidigt igår. Ryggen började strula lite igen och jag har faktiskt haft rätt ont i den ett bra tag nu. Men det blir nog bättre. Konstigt nog sover jag nästan alltid bättre i Blackie än hemma i stugan, så jag får väl ta och kolla över de där gamla madrasserna hemma snart.

Men nu går vi över till något betydligt jobbigare.

Döden.

Ja, det blev en munter start på den här bloggen...

Det här hände egentligen runt midsommarhelgen och jag vet att det var ett tag sedan jag skrev av mig. Men jag har tänkt en del på det sedan dess.

Vi var nere i Falkenberg och stod ute vid Lövstavikens vindkraftverkspark. Där kunde man då fricampa, men det verkar tyvärr vara slut med det nu när vindkraftverken ska igång igen.

När vi hade lämnat platsen och kommit hem fick vi ett meddelande från en person som följer våra äventyr. Han berättade att vi hade missat något efter att vi åkt därifrån.

En man i 80-årsåldern hade hittats död i sin husbil.

Någon hade reagerat på att det inte varit någon aktivitet runt husbilen på flera dagar och till slut hade polisen kommit dit.

Och det var då jag började tänka tillbaka.

För det var faktiskt en husbil som jag reagerade på när vi körde därifrån. Om det nu var samma husbil vet jag förstås inte säkert. Men i den satt det en man i framstolen, lite framåtböjd.

Vi tänkte inte mer på det då. Vi trodde helt enkelt att han satt och vilade eller kanske hade somnat en stund.

Men om det var samma husbil så hade mannen tydligen varit död där inne i några dagar. Ensam, utan någon nära eller kär med sig. Och sådant sätter igång tankarna hos mig. Man kan ju välja att bara tänka på det tragiska. En äldre man som dör ensam i sin husbil. Men jag vill nog ändå tänka lite annorlunda.

Tänk om det var en plats han älskade? Tänk om han varit där många gånger tidigare? Han stod vid havet, i sin husbil, kanske på en plats där han hade massor av fina minnen och där han trivdes som allra bäst.

Kanske somnade han bara in där.

Vi kommer aldrig veta och man kan spekulera hur mycket som helst runt något sådant här. Jag vill verkligen inte göra hans historia till något den kanske inte var. Men i min värld vill jag ändå tro att han fick avsluta sitt liv på en favoritplats, vid havet, i sin älskade husbil.

På något konstigt sätt känns den tanken lite finare.

Men nog om döden nu, för i skrivande stund sitter jag faktiskt i Polen. Japp. Polen. Hur hamnade vi här då? Ja du...

Nästan direkt efter midsommar drog vi igång vårt stora sommarprojekt, vår Pop Up Bistro i Fritsla.

Och vilket projekt det blev.

Om jag ska försöka sammanfatta de där veckorna så fick vi faktiskt ut precis det vi hade hoppats på, och lite till.

Herregud vad vi har lärt oss.

Varken jag eller Jeanette har någonsin jobbat med café eller delikatessbutik tidigare. Vi hade ingen erfarenhet av att stå bakom en charkdisk, baka till ett café eller försöka lista ut vad människor vill ha till lunch.

Men vi tänkte väl ungefär: Hur fel kan det gå?

Och jädrar, om jag får säga det själv, vad duktiga vi blev.

Vi gjorde bakverk som vi aldrig gjort tidigare och mackor de luxe, måste jag faktiskt säga. Men det tog någon vecka innan vi började hitta rytmen.

Hur mycket ska man handla? Vad går åt? Vad vill folk fika på? Hur många mackor ska vi göra? Och hur sjutton vet man hur många människor som tänker dyka upp en onsdag i Fritsla?

Det gör man inte.

Men för varje vecka gick det bättre och bättre.

Totalt drev vi Pop Up Bistron under sex veckor och hade öppet vid 20 tillfällen. Och vi var helt slut på kvällarna.

Vi bodde dessutom på vår egen Kronogärdets Ställplats i Fritsla under veckorna när vi jobbade. Så dagarna började oftast vid nio-tiotiden på caféet. Onsdag till lördag hade vi öppet mellan 12 och 18 och efter stängning gick färden tillbaka ner till ställplatsen.

Och där väntade nästa gäng människor.

För jösses vad folk kom och hälsade på oss.

Från både norr och söder, från Sverige, Norge och andra delar av Norden. De som hade längst hem bodde faktiskt uppe i Alta i Nordnorge. 192 mil hem. Nu kom de visserligen från en Tysklandsresa och hade vägarna förbi, men ändå. Så himla roligt.

Det är nästan svårt att beskriva alla möten vi haft under de här veckorna. Människor som vi aldrig träffat i verkligheten men vars namn vi känner igen från kommentarer på YouTube och sociala medier.

Och plötsligt står de där framför oss. Hallå, det är ju du!" Det är en rätt häftig känsla. Och det berör både mig och Jeanette väldigt mycket hur fina ni är mot oss. Alla snälla ord, all kärlek och alla skratt.

Jag kunde stå bakom disken i delikatessen och helt plötsligt kom någon in och sa att de följer oss och bara ville komma förbi, säga hej och ta en fika. Hur roligt är inte det? Det blev mycket tjöt de där veckorna kan jag lova. Och väldigt mycket skratt.

Vi hade dessutom tre motorträffar under perioden och då höll vi öppet extra till klockan 20.

Och där fick vi verkligen bekänna färg.

Herre jösses vad folk det kom.

Fika skulle fram, mat skulle fram, brickor skulle bort, disken växte och mackorna tog slut samtidigt som nya skulle göras. Där insåg vi ganska snabbt att två glada amatörer bakom en disk inte riktigt räckte till. Man behövde vara minst fyra-fem personer för att rodda allt.

Och hade vi inte haft vänner och familj som ställde upp under de kvällarna hade vi nästan lika gärna kunnat hålla stängt.

Lennart och Weronica hjälpte oss under två av motorträffarna och Jeanettes äldsta dotter Bella bakade massor av gott till våra gäster. Hon kunde bara vara med en vecka innan hon och familjen drog iväg på campingsemester till Nordnorge, men vilken hjälp vi fick.

Vi är så tacksamma för alla som hoppade in.

Utan er hade jag förmodligen stått med disk upp till öronen, Jeanette hade försökt göra 37 mackor samtidigt och någon stackars kund hade fortfarande väntat på sitt kaffe. Men vi gjorde det. 20 öppetdagar på sex veckor. Och vi överlevde. Faktiskt mer än så. Vi hade förbannat roligt också.

Men nu sitter jag alltså här i Polen. Klockan är 04:30 på morgonen och jag vaknade med lite feeling.

Nu jädrar ska jag skriva av mig.

Så hur hamnade vi här?

Vi har varit i Polen tre gånger tidigare med våra olika husbilar och vi gillar verkligen landet. Stränderna, maten, känslan och det faktum att det faktiskt inte är särskilt långt från Sverige.

Men först måste man ju ta sig hit.

Och för vår del innebar det den förbannade Öresundsbron.

Jag gillar inte den bron.

Hatar är kanske ett starkt ord, men jag gillar den verkligen inte.

Mesigt?

Ja, kanske.

Men det skiter jag faktiskt i.

Min känsla när jag kör där uppe är att husbilen hela tiden dras utåt mot räcket. Och självklart blåste det som själva faaan just den här gången.

Jag satt där och höll i ratten medan Blackie drog och slet och kändes som att hon bara ville styra rakt mot räcket.

Och bredvid mig satt Jeanette.

Hon skrattade.

Och filmade mig.

När jag mådde som allra sämst.

Tack älskling.

Men är man lite höjdrädd och dessutom har stor respekt för vatten så känner man sig inte direkt som världens tuffaste man där uppe.

Jag trodde faktiskt att det skulle kännas lättare med plåtisen.

Nej nej.

Det drog som bara den i Blackie också.

Men till slut kom vi över och så fort vi körde ner i tunneln lättade allt. Där nere var jag kung igen.

Sedan var det raka spåret mot Rödby och redan innan började min hjärna.

Shit... det kommer vara kö.

Jeanette började kolla om vi skulle boka biljett online men vi la ner det. Det får lösa sig.

Ju längre söderut vi körde desto fler husbilar och husvagnar såg vi och min hjärna började givetvis slå vad med sig själv om hur lång kön skulle vara fram till färjan.

Fem kilometer? Åtta? Kanske ännu mer?

Folk ska ju hem nu, tänkte jag.

Vi körde de 16 milen söderut genom Danmark och närmade oss Rödby.

Men var är alla? Ingen kö. Nästan inga husbilar heller. Vi kom fram till färjeläget och där stod typ fem bilar. Vi hamnade först i rad 11 och bara tittade på varandra.

"Är det här allt?" Sedan började vi skratta.

Vi kom med nästa färja och smidigare än så går det väl knappast att ha det.

Vi brukar annars nästan alltid ta Kielfärjan söderut när vi drar på våra längre resor. Dels är det jäkligt skönt att slippa köra hela vägen ner genom Sverige och Danmark.

Eller tråkigt kanske är dumt att säga.

Men jag har kört den vägen så många gånger nu att jag tycker den är piss-tråkig.

Den här gången ville vi däremot inte boka upp oss. Vi ville bara dra. Och då blev detta perfekt.

Vi landade i Burg auf Fehmarn och hittade en ställplats för natten. Det blev en riktigt go kväll med härlig värme, något gott att äta och lite gott i glaset innan vi båda sov riktigt bra.

Nästa dag hade vi dessutom ett viktigt uppdrag.

Aldi.

Ja, man kan faktiskt längta efter en mataffär.

Vi gick både på Edeka och Aldi och handlade sådant vi saknat och längtat lite efter innan vi fortsatte vidare.

Vi drog mot en liten tysk ort som heter Bansin, ett ställe vi egentligen bara snuddat vid tidigare.

Och där kom minnena igen.

Vi hamnade där för många år sedan när vi också var på väg mot Polen tillsammans med våra vänner Björn och Marie. Det var deras första utlandsresa med sin första husbil.

Och då var det påsk...

Jaja.

Nu svävar jag iväg igen.

Tillbaka till nutid, Robban. För nu är vi alltså i Łeba. En plats vi hört så mycket gott om och länge velat besöka.

Och nu är vi här. Vilka stränder och vilket gatuliv. Det finns massor här att upptäcka.

Vi fick dessutom precis den där dagen som vi längtat efter under alla heta dagar på caféet.

En hel dag på stranden.

Ingen charkdisk. Inga mackor som skulle göras. Ingen disk.

Bara sol, sand och hav.

Vi har badat och tro det eller ej, Jeanette har gjort årets premiärdopp.

Det var så himla skönt att bara få chilla, njuta av solen, bada och faktiskt göra absolut ingenting en stund.

Det behövde vi.

Och vet ni vad?

Det tycker jag faktiskt att vi var värda efter den här sommaren.

Vart kör vi härnäst? Ingen aning. Och det är väl lite det som är hela grejen. Vi får se vart Blackie tar oss.

Det berättar jag mer om nästa gång.

Nu är klockan alldeles för mycket, eller alldeles för lite beroende på hur man ser på saken, så jag och Blackie tackar för oss.

Jag tänker krypa ner i sängen igen bredvid Jeanette och förhoppningsvis få några timmars sömn till.

Kanske drömma mig bort en stund.

Vi hörs snart igen.

Kram från Robban & Blackie