Blogg # 50

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om vad som egentligen händer mellan alla filmer, resor och allt annat vi håller på med.

För det händer en del. Eller... en del?

Det händer ju för fasen saker hela tiden.

Vi avslutade vårt sommarprojekt i Fritsla för några veckor sedan, men det betyder inte direkt att vi lagt oss i varsin solstol och tagit semester. Tvärtom. Vi har jobbat med en massa annat under sommaren också och ibland kan jag själv fundera på hur sjutton vi hinner med allt.

Vi är ju bland annat ambassadörer för Royal Camping och det är verkligen ett roligt samarbete. Vi har möten med dem om vad som händer framåt och nu närmar sig dessutom Elmia Husvagn Husbil med stormsteg.

Där kommer vi att dyka upp hos Royal Camping vid tre olika tillfällen i deras monter i Hall B. Vi kommer att finnas på plats, svara på frågor, tjöta och hitta på lite annat.

Så är ni på Elmia – kom förbi! Det hade varit riktigt kul att träffa er.

Jeanette har dessutom dragit igång vår GlampingLyx Club och den tycker jag faktiskt är riktigt kul. Tanken är att vi ska kunna skicka ut lite mer personliga mejl om sådant vi hittar på, saker som är på gång och även ge lite extra förmåner till dem som är med.

Lite första tjing helt enkelt. Och jädrar vad många som redan hoppat på.

Är du nyfiken så kan du gå in på GlampingExplorer.se och anmäla dig där.

Men mitt i allt detta gjorde vi faktiskt något väldigt viktigt också.

Vi drog till Polen.Och njöt.

Drygt nio dagar med sol, bad, god mat och faktiskt lite semester på riktigt.

Det var fjärde gången vi besökte Polen med husbil och vi gillar verkligen det landet. Rent och snyggt, fantastiska stränder och framför allt finns det fortfarande så mycket vi inte sett.

Den här gången blev det flera nya stopp och upplevelser. Bland annat Łeba och Rewa, två helt nya platser för oss som verkligen var värda att besöka.

Och vi behövde faktiskt den resan. Vi var rätt slitna efter sommaren.

När andra låg på stranden och gottade sig stod vi och bakade tårtor, gjorde godsaker och byggde mackor de luxe bakom disken i Fritsla.

Låter det som att jag klagar? Det gör jag verkligen inte.

Vårt lilla Pop Up-äventyr blev så lyckat och vi hade förbannat roligt. Men trötta blev vi.

Så när vi packade Blackie och drog iväg en onsdag var vi mer än redo.

Den här gången fick släpet stanna hemma. Det behövdes helt enkelt inte, men våra EcoRide-cyklar fick följa med.

De har hängt med oss i många år, men förra gången de satt på cykelstället var under resan till Bornholm.

Och då satt de kvar på cykelstället under i princip hela resan. Hahahaha. Bra jobbat.

Men den här gången fick de faktiskt bekänna färg.

Vi cyklade flera mil under Polenresan och ska ni åka dit någon gång så kan jag verkligen rekommendera att ta med cyklar. Det finns fina cykelvägar och det är ett fantastiskt sätt att dra iväg och upptäcka omgivningarna på.

Vi åt gott, cyklade och njöt.

Vi hade några stopp på vår egen lista, men fick också många fina tips från vår vän som bor i Łeba.

Och öknen... Den var ju bara ett måste. Herregud vad mäktigt det var.

Vi har varit vid Dune du Pilat i Frankrike tidigare och tyckt att det var stort, men det här kändes enormt.

Och när vi började läsa på om platsen blev det ännu häftigare. Den gamla staden Łeba ligger tydligen begravd under sanden. Sanddynerna flyttar sig hela tiden och den gamla staden fick till slut överges och flyttas.

Tänk ändå. En hel gammal stad under sanden. Sådant älskar jag.

Hel var också ett mål jag haft länge och nu blev det äntligen en tur hela vägen ut på den där ungefär tre mil långa "tarmen" som sticker ut i Östersjön.

Det är ett väldigt speciellt område med mycket militär historia och fortfarande militär närvaro. Området har ju ett ganska strategiskt läge och när man står där börjar tankarna lätt vandra längre österut.

Jag tycker faktiskt att det är så himla synd att situationen i den delen av världen ser ut som den gör. Både jag och Jeanette är väldigt nyfikna på att någon gång kunna resa längre österut, när världen förhoppningsvis är lugnare och det känns tryggt att göra det.

Men vi drömmer vidare. För drömmar har vi gott om.

Efter drygt nio dagar var det dags att lämna Polen. Vi hade kört hela vägen dit men den här gången valde vi att ta färjan hem från Gdynia.

Och redan i färjekön dök det upp ännu en historia.

Där träffade vi Peter och Katrin som varit nere i Kroatien.

Eller ja...

"Varit i Kroatien" kanske är att ta i.

De är nog några av få människor som lyckats åka hela vägen ner till Kroatien, stanna ungefär 24 timmar och sedan vända hem igen.

Och det var inte för att de inte gillade Kroatien.

De hade helt enkelt haft en jäkla otur.

Husbilen hade krånglat, takfläkten hade lagt av och som om inte det var nog fick de en stor sten kastad mot framrutan när de körde på motorvägen. Rutan gick sönder och Katrin fick glassplitter över sig.

Alltså...

Ibland tycker man själv att man haft en dålig resdag. Men där ligger man i lä.

Vi led verkligen med dem, men lyckades ändå få en riktigt rolig kväll tillsammans på båten hem.

Och vet ni vad Peter och Katrin gjorde när de kom hem? De bokade en charterresa till värmen.

Med AC på rummet. Hahahaha. Jag förstår dem.

Vi själva hann däremot knappt komma hem och packa ur Blackie innan det var dags att börja packa igen.

För nu skulle vi åt andra hållet.

Norge.

Vi var inbjudna till Treffen på gränsen 2026 på Montabello Camping för att hålla ett föredrag om det mobila livet.

Och den här gången åkte vi inte ensamma.

Vi blev ett riktigt litet gäng som drog norrut tillsammans. Sani och Jimmy från Rolling Vacy, Ellinor och Mats från Hjulhus o Stuga och Annelie och Ludde från Our Third Home.

Vi hade bestämt att vi skulle mötas någonstans längs vägen och det blev Åmål. Och vilket bra stopp det blev.

Vi hittade en stor fin ställplats nära centrum och hamnen och fick en sån där kväll som egentligen inte behöver innehålla särskilt mycket för att bli jäkligt bra. Lite gott att äta och dricka, en massa tjöt och skratt och framför allt tid att bara sitta ner tillsammans och catcha upp sommaren.

Det är ju faktiskt ofta de där stoppen på vägen som blir minst lika roliga som själva målet.

Dagen efter fortsatte hela gänget mot Norge och Montabello Camping.

Och nu började det roliga på riktigt.

Fredagskvällen hade nämligen 80-talstema och tänker ni att vi tog det lite lagom försiktigt så känner ni oss dåligt.

Vi körde ALL IN. Och varför vänta tills man är framme? Vi bytte om redan innan vi rullade in på campingen.

Hahahaha.

Så där kom vi alltså körande mot Montabello, ett helt gäng vuxna människor utklädda som om någon öppnat en tidsportal tillbaka till 1986.

Fullständigt normalt. Men jädrar vad roligt vi hade.

Hela Treffen på gränsen blev verkligen så lyckad. Mycket människor, skratt och gemenskap och den där speciella känslan som uppstår när människor med samma intresse samlas på ett ställe.

Och så skulle vi ju faktiskt göra lite nytta också.

Vi var inbjudna för att hålla vårt föredrag om det mobila livet och det enkla livet med bobil.

Fast vårt föredrag handlar egentligen om så mycket mer än bara husbilar.

Det handlar om livet. Om valen vi gör. Om friheten att kunna välja lite mer själv.

Och framför allt om det där som vi själva försöker bli bättre på hela tiden. Lev nu – inte sen.

Vi träffade dessutom Tanja och Tommy under helgen som nyligen varit nere i Grekland med husbilen. Och vi har flera andra vänner som också varit där och berättat hur fantastiskt de haft det.

Inte direkt vad vi behövde höra...

För nu blev vi ju ännu mer sugna på Grekland.

Hahahaha.

Och där drar min hjärna igång igen. Rumänien. Ungern. Grekland. Österut.

Det är så mycket vi vill se och uppleva. Och du som läser kanske tänker:

"Men vad väntar ni på då? Ni kan ju bara dra!" Och ja. På ett sätt kan vi det.

Men vi har ju också familjen här hemma. Barnen. Barnbarnen. Människor vi älskar och vill hinna vara med och njuta av livet tillsammans med.

Och det är väl det där som är livet egentligen.

Att försöka hitta balansen mellan att längta bort och samtidigt längta hem.

Den här hösten har vi faktiskt inte bokat någon längre resa alls. Vi har inte bestämt om vi ska åka iväg eller när det i så fall blir.

Och vet ni vad? Det känns ganska skönt. För vi älskar hösten också.

Alla de fantastiska färgerna som snart kommer. Att sitta ute när luften blivit lite kyligare, göra upp en eld och laga mat över öppen låga.

Det älskar jag.

Fast innan vi kan börja fundera på höstlugnet har vi några små detaljer kvar...

För helgen som kommer nu ska vi vara med på skördefesten på Vista Kulle under både lördagen och söndagen.

Där kommer vi att bjuda på lite gott och självklart finnas på plats för alla som är nyfikna och vill komma förbi och prata med oss om det mobila livet.

Sedan händer det massor med MyCampfire.se också.

Vi lägger in nya funktioner hela tiden och det kommer ännu mer. Det är otroligt roligt att jobba med och se hur allt växer fram.

Och sedan...

ELMIA.

Herregud vad vi jobbar och förbereder inför den mässan just nu.

Det är manus, möten, planering, gäster, tider och allt möjligt som ska klaffa.

På fredagen och lördagen klockan 15.30 kör vi vår TalkShow i Viktor Rydbergsalen.

Nervösa?

Ja. Det kan man väl säga.

Det är mycket som ska sitta och mycket som kan hända när man står live på en scen.

Men jag tycker faktiskt att vi har fått ihop det riktigt bra.

Vi kommer att ha flera härliga gäster på scenen som vi ska fråga ut om både det ena och det andra.

Och jag tänker faktiskt inte spoila allt här.

Lite överraskningar måste ni få.

På torsdagen ska vi dessutom hålla en föreläsning om att resa med husbil i Spanien.

Den ska bara sättas på pränt också...

Hahahaha.

Vad händer egentligen? Ja, det undrar jag med ibland.

Och mitt i alla de här resorna, projekten, mässorna, föreläsningarna och planerna kommer det ibland andra tankar också.

Jag saknar min far.

Han ringde mig varje dag.

Inte några långa samtal, utan det kunde egentligen bara vara:

"Hej. Har du och Jeanette det bra?"

"Ja pappa, vi har det bra."

Och då var han nöjd. Det är konstigt vilka små saker man kan sakna så mycket.

Både min mamma och pappa lämnade livet lite för tidigt och något jag tänker på ibland är att de aldrig fick uppleva mina barnbarn.

Det känns. Ibland tycker jag mig kunna se min far i lilla Alba.

Eller kanske ser jag det bara för att jag så gärna vill se det. Jag vet inte.

Men jag tror att många känner igen den där känslan. Att man ibland ser någon man saknar i dem som kommer efter. Ett uttryck, en blick eller ett sätt att le som gör att den personen känns nära igen för en liten stund.

Och kanske är det också därför det där vi föreläser om har blivit så viktigt för oss.

Lev nu – inte sen.

För när jag tänker på allt vi gjort bara den här sommaren måste jag faktiskt nypa mig själv i armen ibland.

Pop Up Bistron och alla människorna vi träffade i Fritsla. Polen, Łeba, öknen och Hel. Norge och Åmål. Ett helt gäng vuxna människor i 80-talskläder på väg mot Montabello. Föreläsningen. Alla möten längs vägen.

Och nu Vista Kulle och Elmia. Vi gör ju faktiskt det vi pratar om. Vi lever här och nu.

Samtidigt ska jag vara helt ärlig och säga en sak. Det ska bli jäkligt skönt när Elmia är över.

Då kanske vi kan andas lite. Njuta. I några minuter. Eller timmar. Kanske till och med några dagar.

Hahahaha. Vi får väl se vad som händer.

För det brukar ju dyka upp något.

Är ni nyfikna på stoppen vi gjorde under vår Polenresa så finns hela vår rutt på MyCampfire.se. Där kan ni följa hur vi körde och vilka platser vi stannade på.

Men nu får jag nog sätta punkt för den här gången.

Jag måste faktiskt öva lite mer på mina presentationer inför Elmia och vår TalkShow.

Samtidigt är jag så himla nyfiken på alla nyheter som kommer att finnas på mässan. Jag hoppas verkligen att vi själva hinner gå runt lite också.

Titta.

Drömma.

Och kanske få några nya dumma idéer...

Det brukar ju inte direkt vara vårt största problem.

Tack för mig och Blackie den här gången.

Vi kanske ses på Vista Kulle.

Eller på Elmia.

Eller någonstans längs vägen.

Kram,

Robban & Blackie