Blogg # 9

Äntligen kom helgen vi hade planerat ett tag! Vi skulle träffa kompisar i Hällekis, vid det fantastiska Stenbrottet – en plats som vi besökt många gånger tidigare och alltid trivts på. Men den här gången… ja, den blev faktiskt något alldeles extra.Vi kom inte iväg förrän på torsdagen. De flesta hade redan dragit på onsdagen, men vi hade fullt upp med jobb som behövde bli klart. Man kan ju inte bara dra iväg hur som helst – även om man såklart vill. Men vi löste det galant som vanligt, betade av det sista vid datorn, och när vi väl satte oss i bilen på torsdagsförmiddagen kändes det som att vi stängt dörren till stressen. Friheten tog över direkt.Innan vi drog norrut blev det ett stopp på Maxi för att handla inför helgen – gotta måste man ju ha! Och precis innan det fick vi dessutom en beställning på ved, så det blev en liten extra sväng. Vi hade bestämt oss för att inte ta med vår Petromax denna gång. Vi visste ju att det skulle finnas flera eldstäder på plats – och vi tänkte att det skulle vara gott om värme och glöd att välja mellan.

Den här helgen var planerad ihop med Me Camping, med Majk & Eva. Och vi såg också fram emot att träffa några goa människor som vi bara haft kontakt med digitalt tidigare. Det är alltid lite spännande – man har fått en känsla för folk online, men att få ses på riktigt… det är då det händer.När vi kom upp till Stenbrottet blev vi direkt välkomnade av flera bekanta. Håkan och Annika, som var med i Gräne Gruva förra helgen, var redan på plats – och med sig hade de några nya bekantskaper: Magda och Roger. Helt underbara människor! Så lättsamma och glada !Flera av våra följare kom också fram och sa hej, vilket alltid är lika roligt. Det är så fint att se ansikten bakom namnen man sett på Instagram eller i kommentarer. Vi uppskattar det verkligen!Och så var Braap and Camp med Mattias och Bibbi där också. Första gången vi träffade dem. Riktigt sköna människor som dessutom bjöd på en stor överraskning – men den får de nog avslöja själva… 😁

Lite senare dök även familjen Cirkus Cederström upp. Vi hade bara träffat dem en gång tidigare, under livesändningen av Stora Husbilspodden på Elmia.
Och alltså – vilken underbar familj! Så jordnära och härliga, och deras två söner… alltså, jag hade riktigt roligt med dem. Det blev en del pojkstreck, skratt och bus. Kunde verkligen känna igen mina egna söner i den åldern. När första kvällen gick mot sitt slut var vi sådär skönt trötta. Ni vet när man varit ute hela dagen, pratat med massa människor, skrattat mycket och bara andats frisk luft. Då är det inte svårt att somna gott i husbilen.

Nästa morgon startade vi dagen med en härlig promenad genom ramslöksfälten vid Stenbrottet. Det doftade starkt av lök och vår – så där så det liksom känns i både näsa och hjärta. Hela gänget gick ner till Säteriet, och där blev det en välförtjänt fika… eller ja, en öl. Jeanette tog ett glas rosé som hette Plåtniklas Rosé – bara det namnet fick oss att skratta. Men det smakade riktigt gott, sa hon.Resten av dagen rullade på i ett lugnt och mysigt tempo. Vi satt ute i solen, eldade lite här och där, pratade med både gamla och nya vänner. Så många fina samtal det blev. Ni vet de där samtalen som börjar med ”hur länge har ni haft husbil?” och slutar med skratt, framtidsplaner och kanske ett par nya vänskaper.Helgen blev verkligen som en liten fest. En sådan där naturlig fest som bara uppstår när man är bland rätt människor, på rätt plats, i rätt väder. Det var inte planerat in i minsta detalj – det bara blev. Det bästa är ofta det som sker spontant, eller hur?

Och alla gjorde så himla go mat. Vi körde pasta en dag och grillat en dag och det blev verkligen kanon. Får nog lägga in det receptet här sen.

Men som alltid när man har kul så går tiden alldeles för fort.
Vi hade säkert kunnat stanna en natt till, men kände faktiskt att vi längtade hem en liten stund. Att få bara komma hem, sätta sig på altanen en stund, landa. Det är också en viktig del av det mobila livet – att uppskatta både resandet och stillheten.

Men! Det blev bara en kort paus hemma, för redan på söndagen drog vi ut igen. Men det får ni läsa mer om i nästa inlägg!

Tack för att du läst – det här med att skriva har blivit ett sätt för mig att reflektera och minnas.
Och jag hoppas du som läser känner samma värme som vi gjorde när vi var där.

Vi hörs snart igen!
/Robban & Black Explorer 🚐🔥💚